<div>Vilken dag, jag har fått gjort så himla mycket men utan att varken stressa eller pressa in saker, många pauser och vila och ett lugnt tempo så när jag skulle hämta Charles vid fyra så smsade jag grannen längre ner på gatan som också har barn på samma avdelning och hörde om de ville haka på hem för nån timmes lek eftersom regnet vräkte ner utanför oss. De bjöd hem till sig istället, i alla enkelhet men alltås att ta sällskap den där första timmen mellan 16 och 17/ 17:30 tycker jag är toppen för det känns som att killarna verkligen får lagom nervarvning då och får leka lite till istället för att man är hemma 16:05 och ska vara tillsammans till nattningen vid 20 och på något sätt orka underhålla när man själv inte är på topp.</div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> </div> </div> <div> </div> <div>Sagt och gjort, först plaskade vi i vattenpölar tills vattnet rann ur gummistövlarna och sen hittade vi en spännande lastbil vi stod och undersökte länge. <em>(Kolla på instastories vilken lycka det var för Charles och Henry när de sprang mot lastbilen, haha.)</em></div> <div> </div> <div> <div> <div> <em>Full fart framåt!</em></div> <div> </div> <div> </div> <div>Charles är ju 2 år och 3 månader nu och har hamnat i <strong>"det är min<em>...(</em><em>fyll i valfritt ord men typ vad som helst och allt och verkligen saker som INTE stämmer...)" </em></strong>och jag försöker vara pedagogisk kring det hela när han tar någon sak från någon annan men en trött eftermiddag så låter inte protesterna, även kallat totala utbrotten, sig väntas... Det är så jäkla tufft att säga nej, lyfta bort och stå ut med att det skapar "dålig stämning" när man tränar sitt barn på vad som är okej och inte, att man måste säga förlåt och att om man gör fel så får man inte vara med. Det hände två gånger idag, denf första skulle jag skippat och sett genom fingrarna inser jag för att de tar saker från varandra på förskolan händer ju hela tiden och jag tror de löser det bäst själva egentligen, jag har svårt att tro att pedagogernna kan medla och trixa hela dagarna utan man märker att de egentligenä är vana vid att hantera varandra kring sånt så det var ett litet misstag av mig... För andra gången jag fick säga stopp och nej var när Charles blev frustrerad och knuffade till Henry. De satt ner och det var inte hårt alls men för mig är att knuffas eller slåss ALDRIG okej - jag säger alltifd alltid ifrån direkt, lyfter bort och kräver att man ber om ursäkt när man gjort fel. Även om det är ett 10 minuter högljutt, helt ärligt fruktansvärt utbrott som man måste härda ut och vänligt men bestämt fortsätta stå fast vid att man måste säga förlåt innan man kan fortsätta leka. PHU, jag är så tacksam att mamman till Henry, Louise, är en person som jag snabbt blivit så otroligt bekväm med så jag vet att det är okej med henne och inget konstigt även om man "förstår stämningen" lite när man inte bara slätar över det lite snabbt. Det är inte så många människor jag är så där bekväm med att få vara den jag är som jag blivit direkt med Louise, en skön känsla och precis det man behöver om man ska umgås med någon efter förskolan en vardag. Henry är ju ett halvår yngre än Charles så han är oftast bara glad att de leker, haha, och sitter obrydd om C tar något eller så men det är ändå inte okej för mig.</div> <div> </div> <div>Hur som, hur tycker ni att sånt här är? Hur gör ni om det blir totala frustrationsutbrott bland folk eller när man har gäster hemme eller när man är hemma hos någon?</div> <div> </div> <div> </div> <div> </div> <div><em>(Det kom ett "flåt" till slut och sen lekte alla glatt igen <3)</em></div> <div> </div> <div> </div> </div> </div>
