Alltså Charles sjunger så mycket gulliga sånger denna morgonen, just nu sitter han på golvet och ritar och sjunger "små grodorna, små grodorna ä lustiga att se" och "blinka lilla stjärna där" om och om igen... De tränar på bokstäver och att räkna på förkskolan nu och det är så spännande när han kommer hem och räknar till 20 helt perfekt helt plötsligt. Man blir ju så stolt och smått paff, till tio har han kunnat på svenska och engelska ganska länge men nu märks de att förskolan tränat mer på siffror... Och BOKSTÄVER! Han har koll på "sin" bokstav och pekar stolt och säger CHAAARLES när han ser ett C. Sen har han koll på mammas och pappas bokstav (J och R) och ibland sitter även H för Harry.... Sen har det hänt en annan riktigt spännande och rolig sak och det är att han har börjat fråga "Va ä dä" till ALLT. Han vill veta vad ALLT är och ha förklaringar hela tiden och det finns inget stopp på när han frågar vad är det och man sätt rejält på prov när man ska svara, haha. Hur hände det att min lilla plupp blev så stor? Foto Jessica Lacina Men jag älskar det! Detta var ju målbilden hela tiden, en 2-3åring var det som vi såg framför oss när vi längtade efter barn och bebistiden och framföralt första 1,5 året var SKITJOBBIGT enligt oss. Varken jag eller Rickard är ju bebisfantataster, den biten var skrämmande innan vi fick barn och under hela tiden vi kämpade med IVF och hela gravidteten så såg vi en sån här liten kille framför oss - en liten kille som skulle fråga vad är det stup i kvarten... Och nu är vi här - magiskt! Missförstå mig inte, såklart älskade vi Charles och det var faktiskt mysigare än jag trodde när han var bebis, att mysa med sin lila bebis och att se den kunna le, sitta, krypa osv för första gången och det hoppas jag att vi får uppleva en gång till med ett framtida syskon förhoppningsvis för nästa gång tror jag att jag kommer kunna njuta lite mer eftersom jag dels vet att det blir sista gången (det finns inte på världskartan för oss att ha fler än 2 barn) och dels så vet jag av erfarenhet att den tuffa tiden faktiskt går över till slut. Även om det kanske tar 1,5år så kommer jag kunna luta mig på det - att det är lika bra att försöka njuta nu för snart är bebisen en liten minimänniska som säger världens roligaste saker och som kan gå och stå och göra en massa saker själv. Och så ÄR man ju mamma nästa gång. Man har lärt sig jobbet äve om det såklart blir en utmaning att lära sig jobbet som tvåbarnsmor, men man ÄR mamma så man vågar göra som man vill och tror blir bäst själv. Inte försöka leva upp till samhällets "krav" på hur man ska göra. (Bebisen ska sova på rygg i egen säng, bebisen ska jollra i vagnen och man ska gå långa promenader, man ska gå på ÖF, bebisen ska ammas, ingen TV innan 2, bebisen ska äta eller inte äta si eller så osv osv osv.). Det vore coolt att få uppleva det nu när jag vet lite mer och är lite starkare i mig själv, jag var så fruktansvärt skör förra gången och nu när vi kikar djupare på min bakgrund hos psykologen så är all ångest och obehaglig frustration så självklar för mig varför jag mådde så dåligt och jag blir så ledsen att jag inte insåg det och tog hand om MIG SJÄLV bättre förra gången... Att jag gick emot allt min kropp skrek och tvingade mig om och om igen att kämpa på med saker som jag bara borde lagt ner, för att må lite bättre och vara en starkare och bättre mamma av den anledningen - inte av det jag trodde samhället förväntade sig av mig. Oj nu morgonsvamlar jag, skulle egentligen bara skriva hej och godmorgon och berätta hur urgulllig Charles är bredvid mig när han sjunger och målar... Vi åker inte förrän vid 11 idag så vi har flera timmar på oss attt packa ihop oss och leka innan vi drar. Vi har pratat mycket om att vi ska flyga flygplan idag och att vi ska till Dubai och där får man äta glass, haha. "Dubaiglass" säger Charles så gulligt. Nu ska jag dricka kaffe och väcka Rickard som fick sovmorgon.
