<div> </div> <div>Det var första gången jag besökte Drottninggatan efter dådet och jag var tvungen att promenerad långsamt längst hela gatan och andas lugnt, det är fruktansvärt att försöka ta in hur det var där den där fredagen och min krönika denna månaden som kom ut förra veckan handlade om hur viktigt det är att vi vågar lyfta blicken nu framåt.</div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> </div> <div> </div> <div><em>"Men inte ens jag, som skriver att vi borde göra så här, är helt säker på att jag vågar – jag vågar ju knappt knacka på hos grannen som jag känner till mycket väl. Men jag kan lova er detta – ser jag dem så ska jag le, utstråla värme och möta deras ögon och säga hej."</em></div> <div> </div> </div> <div><em>Ni kan läsa hela krönikan <a href="https://blogg.se/article/2017/april/johanna-kajson-vi-har-last-kant-gratit-och-forfarats-over-det.html" target="_blank">här</a>.</em></div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> </div> <div><em>"Nu plockas blommorna bort men vi ska aldrig glömma. Blommorna för offren men också blommorna på polisbilarna. Kramarna, skyltarna med ”free hugs”, teckningarna och handskakningarna – det stora ordet TACK som vi gav till polis och räddningskår. Istället för att fokusera på rädsla och hat spreds det ett ljus över vårt land med orden TACK, KÄRLEK och OPENSTOCKHOLM. Det ska vi fortsätta lära oss av."</em></div> <div> </div> <div> </div> <div>Jag stod länge framför kärleksväggarna innan jag tog bilderna ovan, stod bara helt stilla och andades och försökte sända ut kärlek till världen i mitt sinne. Runtomkring mig myllrade av folk, färre än vanligt men ändå - det märkst att Stockholmarna har börjat gå tillbaka till det vi kallar vardag. Att besöka Drottninggatan var det första jag gjorde igår när jag kom till Stockhollm och jag bär med mig den stunden av att sända ut kärlek i världen i sinnet hem igen.</div> <div> </div> <div> </div> <div> </div> </div>
