Minns ni att jag var dödshungrig, åt som en varg och gick ändå ner i vikt så jag började undra om sköldkörteln spökade igen? Jag träffade en läkare och vi tog prover men de visade ingenting och nu är hungern och vikt edgången helt borta. Är det inte SÅ konstigt? Vad var det? En hormonell rush? Hur som helst så känner jag mig mer hemma med några kilon på magen och höfterna, det är mer jag trots allt. Och det viktigaste av allt är att jag känner mig stark i kropp och själ! Heja kroppen! Tänk att du skapat den där fantastiska lilla minimänniskan som står där bredvid dig och gräver i sanden. Han som säger jitajj (gitarr), meeer och bada och som ger dig en puss mitt på munnen ibland. Men säger också nej med handen upp i ett stopp-tecken när han inte vill. Och det är ofta, neeeeej är nämligen hans favoritord just nu. Jag har alltid haft det lite tufft med tankar kring mat och vikt och kan lätt fastna i matångest men de senaste åren har jag jobbat benhårt på att få bort de tankarna och bara äta det jag mår bra av ibland är det broccoli och ibland är det pannkakor med extra allt. Jag försöka att inte väga in kalorierna när jag känner mig sugen på en glass här på semestern eller en knäckemacka till på kvällskvisten hemma. Utan äta det min kropp ber om, det ÄR svårt att träna bort men det går märker jag. Ibland trillar man dit i hjärnan men då får man fejka att man inte bryr sig tills man är på banan igen, det är så lätt att tänka att jag blir "tjockare" nu när jag går upp de kilon som trillade av mig i hormonrushen (eller vad det var) men jag försöker tänka att det är bra - eller allra helst inte reflektera över det eller tänka på det alls men det är svårt. Jag avskyr att jag är 30år och fortfarande kan trilla dit men jag kämpar varje dag. Heja kroppen men också heja hjärnan! Don't forget to like <3
