Snart, snart, snart är vi igenom denna veckan som liksom är toppen på lilla familjens stress, Rickard har varit grym på sitt håll och kommer hem från Stockholm vid tio ikväll, åh vad jag ska pussa på honom då och berätta hur stolt jag är över honom!!!! Och jag har kommit en bra bit på mitt jobb-tuffa juni även om min värsta topp blir runt midsommar. - 2 veckors dunderkaos kvar för mig med andra ord! Hur som, ikväll tog det stopp i min hjärna igen när jag skulle försöka tänka ut hur vi skulle reda ut helgen. Vi åker tidigt imorgon mot bröllopslocationet och Charles ska vara med imorgonkväll och sedan ska farmor och farfar passa lördag-söndag. Det är första dygnet de har honom själv och första natten han sover med dem, så det är ju lite i hjärnan att styra kring det, det händer en hel del tuffa grejer privat i familjen också så vi har inte vetat riktigt hur vi skulle lägga upp allt. Min hjärna har liksom pajat och kan inte tänka klart längre utan allt känns som en klump av kaos som måste göras så då är mitt enda knep att försöka andas lugnt och skriva listor, bena upp saker och försöka lösa dagens todo och inte tänka på morgondagen alls. En sak i taget helt enkelt. Jag avskyr känslan av att allt känns hopplöst, omöjligt, att jag är värdelös och inte kommer klara av berget framför mig och liksom den där klumpen i halsen hela tiden. AVSKYR det, måste strukturera upp och fortsätta ta en enda dag i taget och hitta genvägar. Jag är ju sämst på just genvägar men ska försöka lära mig att ta dem. Hur gör ni när stressen kör ihop sig så här? Nu ska jag natta Charles, borsta tänderna och sjunga vår godnattsång, nattningen har tagit till 21 alla kvällar nu så oftast somnar jag också till slut av utmattning och det är sååå svårt att komma igång efter men ikväll måste jag ju det, måste beta av alla todo. Heja, heja, på lördag vet jag ju att jag ska vara i nuet och partaja - det ska bli SÅ kul!! 22:09, Charles somnade äntligen vid 21:40 och jag har hunnit undan en del men jag kände att det kändes konstigt att inte våga vara ärlig med vissa grejer med er - för jag är rädd att ni ska hoppa på mig... Varje gång jag skriver att jag fixar med saker, t ex ikväll strök jag två av Rickards skjortor till helgen bara för att jag vet hur stressad han är och jag vill hjälpa honom, men så vågade jag inte blogga det för jag orkade inte med att någon skulle hoppa på mig om att om jag också är stressad så borde "han väl stryka sina skjortor själv" eller något sådant. Och det är KLART han kan - men det handlar ju inte om det, det handlar om att jag är sån - som gärna gör det för honom och som gärna försöker underlättar för omgivningen - jag vill inte bli påhoppad för att jag prioriterar att hjälpa dem jag älskar TROTS att jag själv är superstressad. Förstår ni hur jag menar? Sen ett ps till, ikväll var jag liksom dessutom lite extra ledsen i hjärtat för att mitt fina tjejgäng i Stockholm hade tjejkväll och jag kunde inte vara med, jag var ju uppe igår och det var omöjligt att få till att få vara på plats ikväll med så kort varsel och bröllop i helgen, jag visste ju att det skulle bli så här när vi hade flyttat - att jag skulle missa en hel del och kanske känna mig lite utanför men nu när det händer för andra gången så GÖR det ont... Och det måste få vara okej, även om jag själv valt att flytta ner.... Jag ska träffa fina Angelica på onsdag iaf så då får jag ladda på lite med hennes vänskapskonto iaf, det känns skönt. Och så ska jag försöka locka ner Isabella och barnen till vår gäststuga i sommar - det vore så himla mysigt.
