Usch det var lite tufft att säga hejdå till killarna imorse men det var så fint att se hur Charles helt plötsligt mös upp hos Rickard imorse och låg i hans famn till morgonTV. Som att han ville visa att han är med på noterna, han gör typ aaaaldrig det annars så det var som magi. Men jag pussade dem hejdå, fick lite tårar precis när jag gick och jag själv kände mig lite ledsen inombords när jag körde mot Sturup såklart men jag satte på en bra podd och blev på bättre humör. Stockholmsweekend , inte illa! Men, samtalsämnena i podden talade till mig om ämnen jag försöker tränga undan minnena från och vikten att orka gå iväg till en psykolog och reda ut det. Minnena har tryckt sig på mer och mer senaste månaderna och på flygplatsen sprang jag rakt in i en människa som är som en skyltpelare för minnena. Jag mådde nästan illa när jag gick på planet, är det dags att ta tag i allt det där nu? Nej, inte i helgen iaf. Jag måste packa ner det i en låda lite till och försöka glömma. Försöka låtsas som ingenting. Jag måste vara riktigt stark den dagen jag väljer att öppna den fruktansvärda lådan. Stark och redo att våga se vad mer som gömmer sig där, fy fan. Det är läskigt att ens dela med mig av dessa tankar just nu till er men detta var dagens verklighet för mig precis nu. Så, let's put on a smile och fejka tillbaka peppen inför helgen. Nu lyfter flyget mot Stockholm! En tung start på fredagen men nu KÖR vi!
