Igår tog Rickard med mig på Green Days konsert i Globen. I denna stora runda boll har jag upplevt så otroligt mycket. Jag har sett Rihanna som ung nyexaminerad student på visit till Stockholm med min syster för första gången. Jag minns hur vi bodde över hos en barndomsväninna (som faktiskt gifter sig i sommar, som vi längtar!!) på en madrass på golvet och hur den där resan är viktig i min och min systers historia. Det var den första gemensamma resan och stora upplevelsen vi gjorde som "vuxna" eller unga vuxna kanske jag ska säga och vi var i staden som storasyster och lillasyster trots att jag var 19 och hon 22 år fyllda... I denna bollen som liknar en golfboll har jag upplevt Gwen Stefani som hissats ner sittandes i en rockring från taket... jag har upplevt en så stark dansuppvisning så den gjorde fysisk ont i hela min kropp av Bounce när de gjorde sin sista föreställning. Jag har sett Santana sjunga i slowmotion och skaka maracas och jag har sett Brian Tracy inspirera i försäljningens konst. och så har jag vridit mig av skratt till självaste Jerry Seinfeldt som pratat om vikten att dricka vatten. Och andra saker man MÅSTE prova. I denna runda, vita, stora boll har jag upplevt Beyonce på bara 3 meters avstånd, Queen B her self stod på scenen i en lila glittrande catsuit och sjöng så hela Globen gungade och både kronprinsessan Victoria och jag upplevde där och då precis samma magi. (Och så fick vi höra Amanda Schulman skriksjunga "To the left, to the left" rakt in i Bs mikrofon, något hon bjussigt spelade upp igen i Fredagspodden en vecka senare.) Att se Green Day live är som att följa med ett gäng på deras "minnenas resa" genom livet. Jag förstår att dessa låtar har varit viktiga i deras liv. Viktiga för dem. Jag ser lyckan och vildheten i deras ögon när de får återuppleva ungdomen för en kväll genom musik. Jag borde gå på sånt här oftare. Jag vet det. Musikaler likaså. Eller revyer - en gammal barndomsdröm var ju att vara med i en men jag kan ju inte sjunga. Men tänk att få stå på en scen med en sån där ljustrappa någon gång, det vore coolt! Jag ser några som sträcker upp riktiga tändare med riktiga lågor bland alla iphoneljus till en lugnare låt. Jag avundas dem, tänk om jag hade haft en riktig tändare i min hand. Det känns mer på riktigt då, kan inte ni sakna riktiga tändare i ett hav av publik? En kille får komma upp på scenen efter att ha lovat sångaren dyrt och heligt att han kan spela låten på gitarr. Han blir så exalterad så han springer runt och kramar alla på scenen och mina tårar rinner återigen för killen vars dröm går uppfyllelse denna kvällen. Han är dessutom makalös på gitarr, äger scenen och får behålla gitarren som tack från bandet. Och då gråter jag lite till.
