Gäääsp, så här trötta kan man bli av kämpandet av att försöka förstå varandra... Jag vet inte vad jag tycker om ordet "trots" för det handlar ju egentligen om att han försöker få sin vilja igenom konstant och när han inte får det blir han vansinnig. 30 gånger om dagen. Jag försöker läsa på om trots eller förtrots som det tydligen kallas nu vid 18 månader (om detta är förtrots, vad i hela fridens namn händer vid riktiga?!! Hjääälp...) Det är en kamp emellanåt, en enooorm kamp och hur inlyssnande, förstående och följande jag försöker vara så är det ändå mitt jobb att säga stopp ibland och visa vägen för hur saker funkar. Och det är klart att barnet blir galet av att inte få kasta saker som är så kul, eller bada precis när man vill, eller gå ut eller INTE gå ut eller titta på TV eller bli buren eller inte åka vagn eller inte äta eller bara äta rån osv osv osv. C har varit tidig i faserna förr och de märks enooormt på honom. Vi snackas gigantiska tårar, total gråtskrikpanik och ligga på golvet, det är hemskt men det ingår tydligen i paketet av föeäldrarskap att hålla ut, stå på sig och säga fint "jag ser att du är arg, man får vara arg men nu blir det inte mer bla bla bla". Pedagogisk. Lugn. Tydlig. Trygg. Kärleksfull. Och fullständigt förtvivlad, matt, ledsen, uppgiven och förstörd inombords under tiden för man vill ju aldrig se sin unge så ledsen, Phu. Vad gör ni vid varje vansinnesutbrott hos era barn för att såväl hålla ihop det och finnas där för dem men även se till att ni själva inte lägger er bredvid och gråter?
