Det var SÅ trevligt med grannen igår, vi pratade non-stop (så gott det nu går med två små busar...) och hade nog kunnat prata 5 timmar till, haha. Härlig känsla! Och killarna då? De tyckte att få leka med pasta var det roligaste av allt - inga leksaker i världen kunde mäta sig med det! Jag har varit rätt pedantisk med att allt ska vara på sin plats, det ska vara snyggt och trevligt omkring oss och framförallt om man har gäster och förr hade superC aldrig fått leka med pasta över hela golvet men nu har jag lärt mig slappna av lite mer. Han brukar inte få leka med skafferiet men när man har gäster gör jag undantag för allt som gör att jag kan få försöka avsluta en hel mening är fine. Och att sopa upp 150 små pastabitar när gästerna hade gått hem var inte hela världen... det som är tuffast för mig är hur det ser ut - att det ser ut som ett bombnedslag av leksaker och mat och kaos. Innan har jag trott att andra människor på riktigt tänkt att det skulle vara typ hemskt eller ofresh eller okontrollerat om jag inte upprätthåller ett perfekt hem och plockar konstant efter t ex C. Perfekt hem = perfekt människa = härlig människa. Fast jag har alltid trivts hos mer bohemiska folk och känt mig mer avslappnad där - nu fattar jag att de kanske tyckt det nästan varit jobbigt att vara hemma hos mig som gjort event av minsta lilla fika. SuperC lär mig så mycket om livet. Vikten av att släppa på kontrollen och vara mer närvarande här och nu. Vad är viktig? Jo att vi får umgås med våra nya bekanta, och att det ser ut som kaos spelar ingen roll. Vi har småbarn, det blir så. Det är okej. Jag vill fortfarande ha fint omkring mig men det behöver inte vara det mitt i leken längre. Jag har lärt mig att sluta plocka bakom C, Gud vad okreativ för honom annars att leva i en miljö där allt han leker med plockas undan sekunden han sätter ner det på golvet. Heja personlig utveckling!
