Titta här vad jag hann innan Charles farmor och farfar anlände från Småland... Springa på stranden, hurra!!! Lyckan i själen vet inga gränser trots att det går långsammare än när en snigel ska ta sig fram. Jag är så matt i kroppen för tillfället så träningen blir mest något jag bara tar mig igenom och inget där jag maxar, ökar eller tar ut mig. Skittråkigt men jag är ändå stolt och glad att jag inte lägger ner träningen när det känns så här utan bara håller i. Tragglar mig igenom det och inväntar nästa inspiratpnslick sär jag får energi att öka igen. Förr hade jag lagt ner och skyllt på en förkylning eller dålig sömn men de senaste åren, framförallt efter att Charles kom till osss så håller jag i det 3 dagar i veckan året om. För jag vill leva länge, ta hand om kroppen och bygga mg inifrån så även om träningen inte gör så mycket när man är så är långsam så tror jag på rörelsen och just att man GÖR det. 30 låååångsamma minuter är ändå både frisk luft och motion. Heja! Hur går det för er andra som också började med de där 12 lufsande minuterna som jogging?
