Det har varit tyst på bloggen idag för jag har inte vetat vad jag ska skriva. Livet pågår som vanligt i allt och jag vet inte själv hur mycket eller vad jag ska skriva om gårdagen, den har påverkat oss alla oerhört djupt och det är mäktigt att se Sverige så starkt och enat med kärlek och öppna famnar mitt i allt. Jag lider så med dem som gick bort och dess anhöriga. Våra vänner som skulle kommit igår flög ner tidigt imorse istället, de gick förbi döda kroppar igår när de var försenade till Arlanda Express ut mot flygplatsen vilket är omöjligt att ta in när de berättar. De sprang från Arlanda express när någon skrek i panik. De var 15 minuter sena till tåget och missade därmed den sista avgången som gick innan allt stängdes ner. Att tänka på vem som satt på just den avgången ger mig kalla kårar. Att tänka "tänk om" är en fruktansvärd plågande tanke. Jag fick samtal igår som man aldrig vill uppleva, samtal från nära som sprang för sitt liv i panik från platsen. Samtal mitt i det, jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag är så fruktansvärt, makalöst tacksam att alla mina nära överlevde. Tacksamheten. Jag finner inga mer ord. Jag kan inte skriva mer om den avskyvärda situation som är och varit, det har berört oss alla och vi är alla i detta tillsammans. Sprid kärlek, öppna era famnar, våga stå emot och lev ert liv. Imorgon går bloggen tillbaka till vanligt, även om vanligt aldrig egentligen kommer åter. <3
