<div>För ett år sedan idag kunde jag knappt andas, jag hade umgåtts med min syster och hennes man Alex hela dagen innan och hur mycket hon än hade låtsas som ingenting så var det rätt tydligt för mig att värkarna hade dragit igång när hon satt där och småskrattade och gungade sig igenom de små vågorna på stolen hemma hos oss. Hon ville hänga med Charles för att distraheras och när vi kramades hejdå på kvällen ringde jag mamma efteråt och sa att nu börjar det - nu är det dags. Och sen var det svårt att sova kan ni tro, vi fick lite updates på kvällen och natten om ökningen av värkarna och när de åkte in till BB och sedan fick jag sista update någon gång på morgonen om att syrran hade fått epidural och att hon kämpat på så strongt. Sen var det tyst och för varje minut och timme som gick så fick jag mer och mer svårt att andas och jag minns att jag ringde mamma och bröt ihop TOTALT vid lunchtid för jag var så orolig.</div> <div> </div> <div>Mest var jag faktiskt orolig för min syster just då, för att hon hade så ont och för att hon kämpade på så länge. Jag grät för att jag kände med henne och hennes smärta men visste ju att hon var stark och att allt skulle gå bra oavsett. Donna var jag rätt säker på att hon mådde bra, varför vet jag inte. Och klockan 14:00 så föddes äntligen denna stencoola tjej Donna, hon vägde ynka 2700 gram och var pytteliten och när vi fick höra det på eftermiddagen så grät jag hysteriskt av lycka, lättnad och tacksamhet. Hon var här! Resten av dagen gick åt att springa runt på stan och försöka hitta prematurbodys för det hade hon ju såklart inga men hon var så liten trots att hon bara var någon vecka för tidigt. Jag smet hem till syrrans och Alex lägenhet för att sätta blommor, doftljus och snacks minns jag men när jag klev in i lägenheten blev jag helt tagen av kaoset jag möttes av för det var så tydligt hur syrran hade kämpat på med värkarna. Det syntes liksom olika "stationer", täcket hängde upphängt och det luktade helt ärligt kräk - fy vad jag led med syrran då när jag kavlade upp ärmarna och bestämde mig för att detta är nog INTE vad hon vill se när hon kommer hem, hon vill nog mötas av ett städat, fräscht och härligt hem istället så jag körde ajax och klor, renbäddade och fixade med doftljus och blommor. Och så planterade jag vårblommor på uteplatsen i vackra färger, mamma valde en mor och dotter (och nybliven pappa) bukett som jag satte dit också innan de hann hem några dagar senare och jag äntligen fick träffa Donna min Donna för första gången.</div> <div> </div> <div>Jag fullkomligt sprang till lägenheten när jag hade fått inbjudan att koma och hälsa på Donna, Rickard och Charles kom en kvart senare så jag fick säga hej och höra lite om förlossningen själv innan i lugn och ro.</div> <div> </div> <div> <div> </div> <div><em>Såååå liten <3</em></div> <div> </div> <div>Syrran hade haft första mötet mellan Donna och Charles som sin målbild så jag visste att stunden när de skulle komma var viktig för henne, och de var otroligt att se hur Charles förstod att den där lilla miniklumpen var något speciellt.</div> <div> </div> <div> <div> </div> <div><em>Det allra första mötet mellan Donna och Charles</em></div> <div> </div> <div> </div> <div>Tänk att det är ett år sedan du kom in i vårt liv som lugnet själv. Donna, du är världens gladaste, snällaste, lugnaste, nyfikna och coolaste tjejen på jorden! Vad jag älskar dig!</div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> <div> </div> <div><em>Donna fick låna Charles första babyfilt och hade den länge, det är den vita med guldrpickar från Livly</em></div> <div> </div> <div> </div> <div>Idag är det din födelsedag och vi ska fira dig såklart, stort grattis på 1-årsdagen lilla Donna!</div> <div> </div> <div> </div> </div> </div> </div> </div> </div> <div> </div>
