Helt slut så nu kryper jag ner bredvid Charles i vår stora säng och säger godnatt. Rickard bor i Skåne inatt men jag har mamma och pappa som standby om det skulle bli sämre igen. Tänk lyxen att ha haft syrran 2 kvarter bort dygnet runt och min mamma och pappa (som egentligen bor i Skåne) har funnits 6 kvarter bort tis-tors nästan varje vecka senaste åren. Så nära min familj kommer jag aldrig få bo igen, DET är den största sorgen med flytten för tillfället. Det spontana hänget med familjen stup i kvarten. Som idag när jag fick mysa med Donna i parken medan syrran sprang runt och busade med Charles. Att inte få träffa Donna varje dag, det är det värsta. Annars är jag peppad till tusen på flytten, tror den blir 25 november redan minsann. Man vill ju fira första advent i sitt fina hus, iiiii.
