En sak vi ska göra på semestern, jag och min man, är att prata om vilken typ av föräldraskap/vägledning/uppfostran vi tänker att vi vill ha nu när Charles börjar bli så pass stor så att han förstår så pass mycket. Överallt har jag läst att nyckeln är att vara konsekvent, ett nej är ett nej och om det ändå ska bli ett ja till slut så ska man säga det från börja. Ja eller "låt mig tänka, du får svar strax" och sen svarar man rätt från början. Istället för att säga nej som blir ett nehej som blir oookejdåå. Och det är väl ett av mina mål, att välja några få saker som är riktigt viktiga för oss och alltid vara konsekventa på dem, för att i sin tur vara en mamma som inte alltid säger nej 1711 gånger om dagen bara för att. Men hur ska man välja ut de där sakerna? Är det att han måste sitta vid bordet när man äter och inte gå runt med en macka? Är det att man inte får kasta saker? Är det att man måste somna en viss tid? Är det att han inte få ha napp på dagtid förutom vid tröst? Är det att han ska pottränas? Är det att man måste äta upp sina grönsaker? Att han inte får smaka på socker och fika? Att han inte får plocka blommor eller annat i trädgården? Inte äta från marken? Alltid sägs tack? Inte får kolla paddan? Svårt, har ni några "detta är ett nej som inte går att rubba på" ? Första gången vår lilla älskling ligger ner och gråter argt för att han inte fått som han vill. (Alltså han har inte fått som han vill alltid utan förr har det bara inte varit riktigt så dramatiskt.) Det är svårt att inte skratta när det blir så här ju. Jag vill lägga mig på marken bredvid och skrika jag med, haha. Men hur hanterar man ilskan och sedan gråten som blir av ett nej - jag förstår ju att han kan känna sig arg och sedan ledsen för att han inte får som han vill men ska man trösta eller distrahera eller stå bredvid och vänta ut? Hur gör ni?
