...har jag varit mamma. Herregud vad stort! Och jag har en liten kille som kan både gå och springa stabilt, snackar sitt eget språk och pekar och gestikulerar konstant, plockar maten själv med både händer och nu senast börjat träna med sked och gaffel när han vill det. Han är påhittig, rolig, envis, stark, tokig, busig, generös och kärleksfull. Och så härmas riktigt bra med allt från kooo till vovov. Många ord samlad nu i hand lilla ordförråd men helst när man får härma och slipper säga själv, då är det egna språket roligast. Min lilla älskling, vad du lär mig mycket! Jag har fortfarande svårt att fatta att du är min, det är en jobbig och obehaglig känsla som fortfarande sitter i - att någon när som helst kommer komma och hämta dig och säga "tack för att du passade honom". Jag hoppas den känslan försvinner snart, den gör faktiskt ont i mig och jag gråter över det ibland. Att set är ofattbart att man har ett barn och att barnet blivit så stort är en sak men känslan av att någon när som helst kommer ta bort honom från mig är för mycket. Som mamma försöker jag vara glad, rolig, busig, närvarande, konsekvent (jättesvårt, detta måste jag träna på), kärleksfull och lekfull.
