Skitlunch och läkarbesök | Johanna Kajsons blogg

Vissa dagar är tuffade än andra och idag är en sån dag. C har gråtit massor, först för magen men sen vet jag inte vad det varit, kanske lite av förkylningen som sitter kvar eller nått. Försöker trösta, visa förståelse och bära runt men att samtidigt ta sig till läkaren och därefter labbet för prover och sen ta oss hem igen med C i sjalen var tungt. Han grät och jag grät och samtidig brister något i magen så det gör tokigt ont och jag blöder och vill bara bädda ner mig och vänta på morgondagen då jag hoppas allt känns bättre. Dagens lunch blev ju inställd så det enda jag fått i mig är denna skit"lunch" Och i mailen ligger 15 superviktiga jobbmail och väntar, löner måste betalas ut och jag tänker bara att jag inser varför man inte ska jobba parallellt med mammaledigheten. Hur fasiken får Isabella och Elaine ihop det? Jag fattar inte!! Och hur får ni andra ihop mat till er själva? Jag har en historik i matproblem och såna här dagar vill jag bara ge upp mat för all framtid. Skönt, så kanske jag blir av med alla envisa graviditetskilon som hopar sig också. Vågen står ilsket still och jag undrar om jag någonsin kommer kunna träna igen. Jag försöker fortsätta inte bry mig på alla extrakilon och köper ny garderob men ibland faller det och jag känner mig helt ärligt stor, tjock, ful och lat. Men framförallt känner jag mig svag. Foten i stigbygeln Johanna, foten i stigbygeln så sitter du helt plötsligt i sadeln igen. Kämpar på med positiva tankar, det har bara gått tre ynka månader sedan kejsarsnittet, det tar 9 månader att komma tillbaka. Jag får räkna med magont från endometriosen fram till jul och huvudvärken - ja den kan vi inte fortsätta utredningen förrän nästa år så allt det där är inte värt att fälla tårar för utan bara att försöka acceptera och ta ett piller för att må lite, lite bättre. Charles är här nu och då spelar kilon, att hitta på en massa saker och smärta ingen roll. Han är här och han ler mot mig, det är allt som betyder något. Kom ihåg det när tårarna faller och tålamodet tryter. Kämpa Johanna. Kämpa. Tacksamheten över min familj som hjälper och avlasta så mycket är enorm! Mamma har varit här och stöttat upp mer eller mindre varje vecka så jag kunnat komma ikapp med saker. Eller bara vila. Eller så har hon sett till att jag fått i mig mat så jag inte skippar det. Hon är världens bästa mamma, hur ska jag kunna vara sån bra mamma till Charles? Jag vill bara finnas där för honom alltid. Tror jag drar täcket över huvudet en stund efter denna svamlande text. På återseende.