I lördags valde jag att gå på musikalen av Lejonkungen i London helt själv. Jag gillar verkligen att göra såna där grejor själv (vet att det är en skräck för många andra) och eftersom Johanna och lilla Sebastian inte hade möjlighet att hänga på passade detta mig perfekt. Jag promenerade till teatern ungefär en halvtimme innan showen och hämtade upp mina biljetter innan jag placerade mig i teaterns bar för en liten drink i lugn och ro innan starten... Att sitta själv och insupa atmosfären är något av det bästa, jag älskar lobbys och barer på vackra teatrar och bäst är de ju i London eller New York! Klockan 14:30 var det dags för showen att starta och efter att ha hört dova ljud från djungeln hela tiden från baren och även när vi satt oss ner i väntan på starten så drog öppningsscenen igång med magiska Circle of Life... Scenografin, sången och framförallt kostymerna var så vackert att jag började gråta på studs av någon slags vackerhets-chock för vad jag såg och hörde. Jag har försökt googla upp ett bra klipp på Youtube till er som visar helheten på det fantastiskt sättet som jag såg det men det finns inget som riktigt tar in allt för de klipper mellan olika vinklar hela tiden och det förstör magin i att se helhet. Ni får gå på musikalen själva helt enkelt! Rafiki är ju en liten filur som ligger mig varmt om hjärtat. Vi satte upp musikalen om Lejonkungen i ettan på gymnasiet (alla ettor på Apelrydsskolan sätter upp en stor musikal varje år oavsett vilket program du går, jag gick ju restaurangmanagement men även vi tog plats på scenen. Tanken är att alla ettor från alla program ska samarbeta och skapa en show och man gör allt själva i olika projektgrupper så om man inte ville söka sig till scenen kunde man bygga scenen, göra kostymer, jobba i sminket, sköte musiken, ljudet, ljuset osv osv osv). Jag har ju VERKLIGEN ingen sångröst och det grämde mig enormt för drömmen var ju såklart att spela Nala, minns till och med att jag sökte både den rollen och Zazu (fågeln). TACK OCH LOV var där en hel musikallinje på vår skola som sopade hem de flesta av huvudrollerna men jag blev inkallad igen efter mina smått värdelösa auditions för de ville så gärna att jag skulle testa läsa för rollen som apan... Rafiki... Mitt ego kunde antingen få sig en törn över att de ville se mig som en apa (vilket jag är rätt säker på att ett par av de där tjejerna i tvåan som var jury och hade fått för sig att smått avsky mig av någon anledning tyckte) eller så kunde jag glatt ta mig an uppgiften och låta det sys upp en illrosa stor kudde som stjärt. "Asante sana squash banana wewe nugu mi mi apana..." Det stör mig något OTROLIGT att jag inte var bra på att fota och framkalla bilder under högstadiet och gymnasiet för jag har inga bilder från den tiden. Jag vet att det finns en VHS någonstans på musikalen men jag har inte en enda bild på mig som apan, eller från något annat heller för den delen. Men minnet lever kvar i mig och jag älskar tanken på att klä på mig den där apdräkten - vilket självförtroende och enorm självdistans jag ägde då!
