Jag har inte glömt bort er frågestund, det kom lite saker emellan bara men här kommer några svar på era intressanta frågor. Jag måste säga att det är sååå roligt att prata med er!! Angelica: Du är superfin i håret! Min fråga: Vad är det svåraste med ditt jobb? Och kan det ibland bli så att du tar lite av egna pengar för att göra nåns bröllop ännu lite mer magiskt, eller håller du dig till brudparets budget? (Jag svävade liksom iväg med grejer till vårt bröllop sista veckan, bara en sak till, bara den här grejen...Men jag tycker att det är så roligt med detaljer). Kram Det svåraste är att säga nej eller att inte ta på mig för mycket jobb. Jag vill så gärna finnas till hands för mina brudpar och mina kunder dygnet runt och se till att de får den bästa dagen i deras liv. Ibland så till den milda grad så jag kväver mitt eget liv eller missar egna event för att jag råkade missa att säga nej (eller kanske inte ens blev tillfrågad och själv insisterade på att detta var något vi borde göra!). De som verkligen känner mig vet att allt jag gör är av ett stort, gott hjärta och av ren och skär omtänksamhet. Jag vill alltid hjälpa alla att skapa deras drömdag och ibland kostar det mer än det smakar för min egen del har jag fått lära mig! Joo det har faktiskt hänt att jag tagit från mina egna konsultpengar som jag egentligen skulle fått i lön för att skapa något ännu mer magiskt flera gånger. Jag måste sluta göra det. Jag har också jobbat otaligt många gratistimmar bara för att jag tyckt synd om kunder eller velat hjälpa folk trots att de inte haft råd med mig men även om jag själv inte haft tid eller är lite för sjuk. Jag har som sagt liiite för svårt att säga nej. :) Jenny: Håret blev superfint :) Jag har följt din blogg länge och blir så ledsen när du är ledsen. Mellan raderna har jag förstått att allt inte är som det ska mellan dig och din tärna Emelie. Får man fråga vad som har hänt? Hoppas att du blev lite klokare av läkarbesöket. Vad härligt att du hängt med så länge Jenny! Av respekt för mig och Emelie så kommer jag inte gå in i detalj på vad som hände men vi blev sårade båda två och valde att säga hejdå till varandra i början av sommaren och det tog mig fruktansvärt hårt att säga hejdå till någon som varit som en syster i 10 års tid. Ibland är det bara så att relationer tar slut och nu väljer jag att inte berätta mer i detalj om det, hoppas du och ni andra förstår... Alice: Hur kommer det sig att du jobbar som bröllopskordinator(?)?:) Det var ett drömyrke som växte fram under många år för mig efter en tid som projektledare och koordinator. När jag gick i gymnasiet gjorde jag en Nobelmiddag som projektarbete och var ordförande i balkommittén tillsammans med min vän Lotten och det var där någonstans som idéen kring festkoordinator började växa fram. Sedan följde 5 års förvirrande hårt jobb och kringelikrokväg innan jag vågade säga upp mig och starta eget och nu är jag här! Maria: Hej! Du har skrivit en del om att du är en "känslomänniska", med många och starka känslor! Känner igen mej i det där och försöker ta vara på det som en styrka - den där känsligheten som kan vara både lite tung ibland, men också en stor tillgång. Det att vi känner är ju det som gör oss till människor, tycker jag. Min fråga lyder: hur var det då du växte upp med alla känslor, på vilket sätt märktes det att du var en känslomänniska i din vardag? Hur har det påverkat ditt liv och dina val, mest på gott men också ont någon gång? Funderar själv mycket på de grejerna så därför passar jag på att fråga. Tycker också ditt jobb verkar inspirerande och kul - är själv en riktig bröllopsmänniska :) ha det gott! Åhhh jag var mobbad när jag var yngre till och från för att jag var en sån "mes" som alltid "överreagerade". Men jag märkte nog inte det så ofta. Jag var duktig på att inte ta åt mig för jag har alltid haft skinn på näsan och skakat av mig det där, mycket tack vare att jag var ruskigt duktig på dans och höll mig enormt aktiv på kulturskolan i Eslöv där jag var med i hälften av alla nummer och stod längst fram på scen och dansade solon och showade. Jag hade något jag var duktig på och det stärkte mig tillsammans med att jag hade ett järngäng, mitt "montegäng" (det gäng barn som jag gick i skolan tillsammans med från 1:an till 9:an som var en något udda blandning människor som hade gått Montessoriskolan och vi gillade varnadra oavsett hur vi utvecklades. Vi höll inte på med mobbing och skit. Vi var som vi var och även om vi inte umgås idag så hörs vi ibland och uppskattar varandra enormt!) och de stärkte mig enormt. Så även om jag fått skit kastat på mig hela livet och fått höra att jag är "för mycket" eller "överkänslig" eller "dramaqueen" eller "tar för stor plats" vilket jag än idag får över mig i någon form av vuxenmobbing. Jag var mycket starkare när jag var yngre så känsligheten för när jag grät eller var superglad var som den var, jag kände mig stark nog för att älska mig själv ändå. Det är mycket tyngre nu när människor jag älskar sårar mig och påpekar att jag är överkänslig och dramaqueen, nu har livet brutiit ner mig och jag känner mig inte så stark längre, nu är jag rätt säker på att jag kan dö vilken sekund som helst och då vill jag inte höra att det inte är passande att jag är på ett visst sätt. Så det funkade mycket bättre när jag var yngre, valen jag gjorde påverkades nog inte så mycket av känsligheten just då, jag var en berg och dalbana av känslor men jag märkte inte av det på samma sätt själv. VILKEN INTRESSANT FRÅGA! Jag skulle kunna skriva hur länge som helst, nu blir jag ju otroligt nyfiken på hur du hade det när du var yngre?! Det är så roligt att ha en konversation med er, jag älskar att ni kommenterar och frågar och vi hörs! Vi kör frågestund snart igen, okej? Unga Fru Kajson - a Great Blogg
