Back on track | Johanna Kajsons blogg

I´m back. Jag behöver alltid lite tid för mig själv runtomkring läkarbesöken för de tar oftast så otroligt mycket på psyket och det var inget undantag den här gången. Jag är ju tyvärr sjuk kan man konstatera och målet är såklart att jag ska bli frisk och om inte det går, må så bra som jag bara kan i sjukdomen. Man har väldigt svårt att fastställa en diagnos på mig då min kroniska huvudvärk är väldigt ovanlig eftersom den finns i hela huvudet och inte bara på en fast punkt eller en sida. Utöver detta har jag de där enorma huvudvärksattackerna som är en 10a på smärtskalan som läkare mäter med, man tror alltså mer eller mindre att man ska dö. Min neurolog (bitr överläkare på Karolinska) har haft det tufft att hitta både diagnos och hjälpmedel och trots att hon tagit hjälp av en specialistgrupp bland neuorloger som är duktiga på huvudvärk (hon själv är en av dem) så vågar man inte ställa någon diagnos, det är för lite som stämmer in. Det man gör nu är att man testar medicinera mot en sjukdom som man gissar sig till att jag kanske har en speciell, väldigt ovanlig form av. Alla tester man tagit hitintills (röntgen av hjärna, röntgen med kontrast, blodprover på det ena och det andra, sjukgymnasters utredningar osv osv) har sett bra ut och det är ju såklart skönt att de inte hittar något, men samtidigt blir man ju frustrerad. Något är ju fel. I förrgår gick jag iaf på en ny medicin som jag ska prova och den är ruskigt stark och gör mig yr, trött och svag vilket är påfrestande för jag känner mig ju inte som mig själv i min kropp. Målet är att denna starka medicin ska hjälpa mig och vi kommer testa första etappen till vecka 5 och därefter eventuellt förlänga perioden något för att se om den ger någon effekt och om man då kan utgå från att jag har den kroniska huvudvärkssjukdomen de gissar sig till att det kan vara. Vad som händer om de kommer fram till detta vet jag inte men om medicinerna inte funkar ska vi prova nya mediciner och så får vi hålla på tills jag mår bra. Eller iaf bättre. Nu har det ju varit sämre än på länge. Jag har även fått en super-dunder-medivin jag kan testa vid en attack som ska avbryta den innan den ens börjat. Fast vi hoppas såklart att jag aldrig mer får en attack. Så. Där har ni storyn just nu. Jag har varit arg, ledsen, frustrerad, tyckt att de är jädrans orättvist att jag eventuellt ska bära runt på två kroniska smärtsamma sjukdomar och undrat varför just jag ska behöva bära så mycket smärta resten av livet. Jag har fått utrbrott för att jag inser att jag inte kan träna som jag vill framöver, jag har svårt nog att orka resa huvudet från kudden på morgonen. Jag har gråtit för att jag måste tänka på så otroligt många saker varje dag om vad jag får göra och inte får göra. Jag har varit besviken för att jag har fått så kort stubin, jag vill vara vanliga energiska, glada, positiva, generösa Johanna och inte denna trötta, gråa, hurmörsvängande, egoistisk Johanna som inte orkar lyfta någon i min omgivning för jag har nog med att bära mig själv. Klart man är ledsen, rädd och besviken. MEN. NU ÄR DET NOG FÖR DEN HÄR GÅNGEN! Nu har sorgedagarna varit och jag har berättat för er. Så, nu är det dags att släppa det och köra på som vanligt (utefter mina förutsättnignar alltså.) Dags att planera 2013 och dess spännande utmaningar, jobb, resor, förändringar osv och se fram emot varenda härliga vardag framöver! För egentligen är det ju så att jag älskar mitt liv, ibland behöver det bara vara några bottendagar för att orkar inse det i alla smärta! Jag lovar att jag tar hand om mig så gott jag kan, lyssnar på kroppen, inte planerar in morgonmöten och försöker jobba halvtid framöver istället för heltid eftersom medicineringen kommer ta hårt på mig. Jag ska försöka inte bli ledsen och frustrerad när jag inte kan träna utan gå en vilosam promenad istället och vara tacksam för att jag lever, andas och har så fantastiska vänner och fin familj omkring. Jag lever, och så länge jag gör det så är livet toppen! 2013, I´m gonna kick your ass! Unga Fru Kajson