Världens bästa pappa | Johanna Kajsons blogg

Jag satt och funderade under lucka nummer 3 på min pappa för det kändes så orättvist att inte han var med bland bästisarna men ju mer jag tänkte på det destu mer kom jag fram till att min pappa är inte min bästa vän utan just min pappa. Jag och pappa var nog alltid närmre varandra när jag var yngre än vad jag var med någon annan i familjen. Eller så upplevde jag det, många sa att jag var väldigt lik pappa när jag var liten och när jag blev lite äldre så kändes det som att pappa var den enda i min familj som förstod mig nått sånär iaf. De där åren som jag och mamma var som katt och hund i perioder var även jag och systern det av samma anledning. De åren var extremt tuffa för mig och i efterhand kan jag inte förstå hur jag inte råkade mer illa ut än vad jag faktiskt gjorde. Jag kände mig som en utomjording i min familj och jag undrade ofta om jag verkligen var rätt. Det kändes ju som att mamma, pappa och syrran var i sån perfekt harmoni och höll med varandra om allt medan jag stod bredvid och på något vis tyckte tvärtom. Att inte vara nära min mamma och syster under alla de där åren tar nog hårdare idag än det gjorde då för just då förstod jag inte hur viktigt det var att vi var synkade. Anledningen till att det var som det var de där åren behöver vi inte gå in på men jag tror att vi alla tre känner ett ansvar i varför det var som det var. Och nu märker ni ju att jag säger tre och inte fyra, för vi är ju faktiskt fyra i vår familj. Men, hur ledsen jag än var så kände jag faktiskt alltid att "pappa, han förstår mig lite iaf". Pappa lyssnar iaf. Pappa tar sig tiden försöka förstå och acceptera även om det är svårt. Så även om jag alltid känt mig trygg med min varma, härliga pappa så var han enormt viktig för mig under de där åren utan att han själv visste om det. Och det har han varit i alla år och skulle ni fråga pappa nu så skulle han nog inte förstå vad jag pratade om, för allt är ju MIN UPPLEVELSE och ingen annans. Pappa tycker säkert att han var som han alltid varit, inget märkvärdigt med det. För sån är han, det mesta är som det är rakt upp och ner. Han är ärlig, rakryggan, duktig lyssnare och duktig tröstare. Han har en fantastisk humor, är fruktansvärt ödmjuk och enormt generös. Han är varm och mjuk och ger några av de bästa kramarna i världen. För när pappa kramas så är det alltid kind mot kind och varmt och länge. Just det där, "kind mot kind" har alltid varit extra viktigt för pappa. Så att det blir en riktig kram. Han är dessutom en av mina största förebilder i ledarskapsrollen och karriären. Jag upplever honom som påhittig, driven, kreativ och lösningsfokuserad i jobbbet och en god lyssnare som chef. Jag har alltid varit otroligt engagerad i pappas jobb och följde gärna med till kontoret för att lära mig mer. Pappa är ingen fisförnäm person som käkat med guldsked hela livet vilket gör hans kariärr ännu mer imponerande för han har fan kämpat och arbetat hårt för oss i familjen. Han har visat att med driv och engagemang kommer man långt. Och hans viktigaste mening som han alltid säger till mig är "vad är det värsta som kan hända". Det tog många år innan jag kunde ta emot den kommentaren men idag har jag äntligen fattat innebörden av den. Och det är ju världens bästa mening att ställa sig själv! Så. Pappa fick inte vara med på bästinlägget för han är världens bästa pappa för mig och det var jag ju tvungen att förklara för er också.

Oj, oj, oj så mycket kärlek jag har i kroppen efter att ha skrivit dessa två inlägg. Unga Fru Kajson