Lucka nummer 3 | Johanna Kajsons blogg

En bild på din bästis. Ja, nu har jag bestämt mig för att göra lite så som jag vill med Emily Dahls fina julkalender. Min julkalender blir mer en explosion av bilder märker jag, för även om poängen var att man skulle välja EN bild så blir det ju så mycket härligare med fler, tycker ni inte? Dagens lucka är en bild på min bästis. Och om alla andra i hela världen skulle svara på vem som var på den där bilden på min bästis så skulle alla svara samma sak som jag. För alla vet ju att det är vi två. Vi är som en. Min Emelie och jag. Så självklart måste här finnas en bild på Emelie, min tredje hälft som jag brukar kalla henne. När hon fyllde 25 så friade jag till henne och vi bytte ringar, hennes Danne och min Rickard får liksom bara förstå att vi delas på tre och inte två. När Rickard friade var hon den första jag ringde, direkt på natten. Det var liksom självklart. När det var dags att välja tärnor trodde syrran en halv sekund att hon inte ens fick bli vald för att det var bara Emelie som var självklart. Men det är ju det som är så spännande, för även om Emelie är min bästis så har jag fler! Och därför måste det in några fler bilder i detta inlägget...

För något som under det här året med mina tärnor hände var att jag fick en till bästis, nämligen min syster ! Hon har alltid varit min syster och i omgångar min vän men det är först de senaste åren som hon tagit platsen som min bästis. Vi ses var och varannan dag, bor grannar och delar det mesta nuförtiden. Millan (eller Emilia som hon egentligen heter) är just nu också min tredje hälft så vi får väl dela mig på fyra då? För hon är ta mej fan den första som står innanför dörren när allt rasar här hemma. Hon följer med mig på läkarbesök, tröstar mig i smärtor, lagar middag till mig, peppar iväg mig på träning, klappar mig på pannan och virar en päls omkring mig när jag har ont och lånar ut både sin garderob och sin sambo till mig när jag behöver. Så fort Rickard bor borta tar de hand om mig (det vill säga VARJE VECKA numera) och låter mig vara hos dem, äta med dem, leka med deras vänner. Ja, det är som att de fått ett husdjur och det är jag! Hur i HELVETE ska jag klara mig utan dig som min granne i framtiden sis? Usch nu fäller jag några tårar så det vill jag inte ens tänka på.

Men det tar ju inte slut där mina vänner. För även om jag bara fick välja två tärnor hade jag mer än gärna haft fyra och haft med mig dessa två tokstollarna också. Nea och jag fann varandra i högstadiet och har hållt ihop sen dess, vi är varandras motsatser på många, många plan men ändå funkar vi som handen i handsken. Det är konstigt det där men hade jag inte haft Nea hade jag glömt bort att andas ibland. Nea påminner mig ALLTID om att hälsan går först och hon sa något så otroligt fint till mig när vi pratade telefon för några veckor sedan som jag inte kan skriva här. Men hon och hennes magkänsla som hon delade med sig av då mellan våra tårar har satt sig som berget i mig och jag ser så otroligt mycket fram emot att bo närmre henne i framtiden.

Den andra tokan på bilden är Josse som är den tjejkompis som jag har kvar idag som jag känt absolut längst. Min syster och hennes syster var nämligen klasskompisar när vi var små och en dag bestämde de sig för att deras småsystrar minsann skulle bli vänner så de stängde helt enkelt in oss i ett rum en eftermiddag och sen dess har vi varit vänner! Min Josse är världens enklaste vän, hon kräver aldrig något av mig utan bara finns där på alldeles för lång distans alltid. De senaste åren har vi bott långt ifrån varandra och haft totalt omatchande scheman i livet så vi har träffats väldigt sällan men nu bor hon äntligen i Skåne (där jag hoppas hon stannar!) och det betyder att jag kan få till en träffa med henne varje gång jag är nere. Just nu jobbar hon dessutom ihop med Emelie vilket gör att de har börjat hänga själva vilket såklart känns underbart men även konstigt för mig. Jag kan inte hjälpa att jag blir lite avis när de lägger upp bilder på sleepovers, fester och interna skämt, hallååååå jaaag då? Vill jag skrika. Josse och Nea har känt varandra nästan lika länge som jag och Nea så att de två umgås har jag varit van vid men nu träffas alla mina tre tjejer ibland och då känns det i magen att det är FEL att inte jag också är där. Drömmen vore ju att de bor kvar i Skåne alla tre, helst i Malmö och då kanske det blir liiite mindre läskigt med den där flytten ner till Skåne. Jag menar, vem vill inte hamna i famnen av dessa tre? Men hallå, nu har du väl nämnt alla dina bästisar? tänker ni men se nej, nej nej jag har några kvar. Den första är min mamma. Mamma, mamma, mamma. Förr var hon bara min mamma och i flera år var vi som katt och hund över otroligt mycket saker men idag hörs vi nästintill varje dag. Hon är den första jag ringer när något händer och jag kommer på mig själv att prata med henne om saker som alla inte har fömånen att kunna dela med sin mamma. Och eftersom vi inte alltid delat allt på det sättet så är det fortfarande lite ovant för mig att ha en mamma som inte bara är min mamma utan även en bästa vän. Jag sa till henne för några dagar sedan efter ett stort beslut som vi pratat om "det är är kanske inte är så normalt att man säger sånt här till sin mamma men jag känner bara att jag var tvungen att säga det till dig och ha med dig på tåget". Men så har ju inte alla världens bästa mamma heller, som jag har förmånen att ha. I maj i år gjorde vi vår första egna resa bara hon och jag men jag har på känn att det inte var den sista för vi hade det helt underbart de där dagarna i Paris. Och då var hon min bästis 85% av tiden och min mamma kanske bara 15% av tiden för vi fnittrade oss igenom stora delar av resan. Mamma, jag älskar dig och för mig är du odödlig! Sist men inte minst så har vi ju den som skulle kunnat få vara helt ensam i detta inlägget. Min make Rickard Kajson. Det finns inga ord för vad han gör för mig i livet, utan honom skulle jag på riktigt inte kunna andas längre. Rickard är min totala trygghet i livet, han stöttar mig, peppar mig, får mig att fnittra genom tårar och får mig att gråta av skratt. Det är lite läskigt det där med att ha haft pojkvänner för sig och vänner för sig och helt plötsligt träffar man den rätta och då går han först i ledet helt plötsligt men med Rickard är det alltid så rätt. Det är självklart. Och det verkar alla mina vänner och min familj också tycka, för så fina ord som vi fick om vår kärlek på bröllopet kan inte betyda något annat. Många sa till oss "fortsätt vara ni" och det är precis vad vi strävar efter. Att fortsätta vara tokiga vi. För fortfarande efter 6 år är vi löjligt kära, så där upp över öronen förälskade i varandra. Det går inte en enda dag utan att vi kastar oss om halsen på varandra och häver ur oss kärleksförklaringar till varandra. Det går inte en dag utan att vi säger högt hur tacksamma vi är för att vi har hittat varandra. Och det går inte en dag utan att vi kämpar allt vad vi kan för att bli ännu starkare tillsammans. Vi vill utveckla oss, vi är fortfarande nyfikna på varandra, vi vill lära oss mer om varandra och vi vill fortsätta att aldrig ta den andra för givet. Vår präst sa en viktig sak till oss inför vår vigsel som vi tog med oss och det är just att vi två nu har valt varandra och bildar en egen familj. En familj där vi två går först och alla andra kommer sen. Det var så stort och fint sagt så jag tappar fortfarande andan lite när jag tänker på det. Att gifta sig är inte "bara samma som innan fast med en stor fest i bagaget och en till ring på fingret". Nej att gifta sig är så mycket mer, att ingå i ett äktenskap, att lova sig till varandra, att släppa allt annat och bygga något nytt, eget bara vi två tillsammans. Det är mäktigt, stort och inte alls samma sak som att bara vara tillsammans. Det är större än livet. Så, Rickard MÅSTE också vara med på en bild här.

Så. Där här ni lucka nummer 3, inte så liten va? Unga Fru Kajson