Om 1 år springer jag i Helsingborgs marathon

Japp, om exakt ett år har jag siktet inställt på Helsingborgs Marathon där jag ska springa med ett lag! Det hela har känts rätt avlägset det senaste halvåret när jag har haft fysik jämfört med en 85åring om inte sämre. Det är 6 månader sedan jag kunde träna och under 5 månader har jag inte ens kunnat hänga med på en powerwalk och oftast inte ens en längre lugn promenad. Det har varit fruktansvärt frustrerande för en så energisk person som jag att hamna tretton steg bakom alla andra och bara se ryggslutet på dem . Den där bilden har etsat sig fast på min näthinna, när jag satt på huk och grät floder och försökte hämta andan och inte svimma medan jag såg alla andra studsa upp för backen och hörde skratten eka längst trädtopparna. Denna sommaren har varit den tuffaste i mitt liv och en riktig skitsommar rent ut sagt. En skitsommar med flera ljusglimtar såklart och det tackar jag familjen och Nea och några vänner här uppe för, utan dem hade jag inte överlevt alls. Jag vet att jag skriver detta hela tiden men att leva med känslan att man på riktigt hade gått under och dött om inte det funnits några människor som fanns där och lyfte en, kramade en, bäddade om en, knackade på dörren och såg till att man åt något och som stod upp för en och påminde en om ens värde när man själv ser sig som värdelös i meningen att det finns ingen mening längre. Det gör en tacksam om och om igen. Phuu, det var tungt att skriva så tårarna faller lite här under tiden. Men nu till saken, jag har slutat med den medicinen som gav dessa biverkningar och har nog fått en diagnos på min huvudvärk vilket ger oss ett spår att gå på rent medicinmässigt. I onsdags tog jag min sista tablett i överlappningen till den nya medicinen och jag känner redan hur krafterna är på väg tillbaka i kroppen, snart blir jag nog mig själv igen. Det kanske inte är den nya medicinen som är rätt mot huvudvärken men oavsett så kan jag sätta upp en målbild för första gången på otroligt länge. Jag vet vart jag ska, och det är framåt! Jag är en fighter. Jag hade glömt bort det i flera månader när jag varit ett offer men jag är trött på offerkoftan, det är dags att lägga den på hyllan nu och börja fightas! Kan farfar, som är 87 år gammal, fighta sig tillbaka och spela golf varje dag och bära denna t-shirt så kan fan jag det med! Who am I? I AM A CHAMPION! Min målbild är när jag tar mig an serpentinbacken och springer längst med havet vid min sida, förbi Pålsjöbaden där Marathonets grundare själv fotograferades på sin bröllopsdag och hela vägen in i mål. Who am I? I AM A CHAMPION! Jag har antagit utmaningen om att springa en del i Helsingborgs Marathon, Sveriges andra största marathon och det första i Europa som både går inomhus och utomhus då ena sträckan svänger inom Helsingborgs arena. Ett sagolikt vackert marathon med de bästa grundarna som jag är så stolt över. Jag ska springa med ett lag, det bästa laget. Jag kan knappt gå och stå idag men om 1 år, då jävlar! Who am I? I AM A CHAMPION! Jag har antagit utmaning, har du? Från tårar till hopp och energi! No make up, no muscles - just crazy, happy goal reacher! Ses vi i Helsingborg om 1 år? Unga Fru Kajson - a Great Blogg