Jag har inte sagt många gånger på de senaste fyra (!) jävla skitmånaderna hur jävla besviken jag är på min kropp men nu rasar det!!!!! Jag sitter här på gymmet och gråter floder för att min kropp svikit mig. Mitt huvud gör ont och med de nya övningarna jag gör dagligen har jag allt som oftast ont i nacken. Jag får inte träna i gymmet för att lyfta tungt gör att jag spänner nacken vilket jag inte ska göra under dessa 10 veckor vi försöker sträcka ut övre rygg och nacke blandat med akupunktur. Mitt huvud dunkar ofta så att gå på pass med härlig musik är uteslutet, då dunkar det mer. Yoga och pilates funkar absolut inte för nacken spänns i alla positioner där det inte ligger avslappnat mot golvet (och let's face -de är inte många!) Springa, crosstrainern och powerwalks är det jag kämpar med men även här säger nacken ofta stopp. Det är som mitt huvud inte lamm hållas upp om jag inte spänner hela nacke och hals och låser den totalt- resultat? Inte en frisk hälsa och snygg kropp utan mer ont i nacke och huvud när jag kommer hem. Och endometeiosen sen, konstant kramp i magen -bara mer eller mindre- de senaste tre veckorna. Ofräsch, pluffsig och med konstant känsla av att jag vill skära upp min buk och lyfta ut äggstockar och äggledare ger frustration. Svullen mage av skiten gör inte att träningen känns effektfull. Såklart. Jag har trots detta tvingat mig hålla igång efter operationen. Minst 2 riktiga träningspass i veckan och ytterligare minst 2 långa powerwalks på minst en timme utöver vardagsmotionen och småpromenader. Jag VÄGRAR låta min sjuka kropp stoppa min rörlighet och kondition. Jag vägrar ligga på soffan och tycka synd om mig själv för att min kropp växer och min ork minskar. MEN NU ÄR DET FAN SVÅRT ATT HÅLLA KÄFT OCH ORKA!! Just idag rinner tårarna konstant och jag sitter i mina träningskläder i omklädningsrummet och skriker inombords på hela min kropp. För jag är SÅ BESVIKEN på den. Att den gör så här mot mig. Jag vill vara frisk och stark och orka springa långt. Just idag säger jag högt hur jävla jävla jävla besviken jag är på min 25åriga kropp. Och nu ska jag gå upp på löpbandet och springa bort tårarna trots risken för nacksmärtor efter. //Fröken Kajson
