Som ett barn vägrar tårarna sluta rulla ner för mina kinder. Jag tittar upp i taket och blinkar lite med ögonen samtidigt som jag tänker *snällasnälla Johanna sluta få panik och försök återigen lyssna och förstå vad det är han säger där framme*. Tårarna vill inte lyda order, de vill inte ens hjälpa mig att lugna ner mig. De vill bara forsa i förvivlan över hur förvirrade jag känner mig inför fredagens tenta. Nästsista lektionen med den otroligt opedagogiska läraren och jag sitter som ett stort frågetecken på den kalla stolen i klassrummet. Alla andra elever i klassrummet sitter och nickar medkännande mot lärarens krusseduller på tavlan och de antecknar då och då små saker i sina block. Ingen höjer rösten. Ingen säger att kursen varit mer förvirrande än hjälpande. Alla bara sitter där och ser så förstående. Förutom jag. Jag kan inte längre, det går bara lixom inte... Jag böjer mig över till Es öra och viskar att jag är mitt uppe i en panikångestattack. Hon ser på mig och förstår mig och min känsla. Hon själv har inte hamnat i paniken, inte än iaf men hon håller med om att läraren har kört igenom kursen som ett x2000 utan någon som helst respekt för varken förvirringar eller frågetecken. Hela kursen har gått ut på tusen uppgifter men utan att vi har fått teorin till grund. Varför? Ja det kan man fråga sig, för vissa är det enkelt och logiskt. Så logiskt att de inte ens kan förklara för någon annan hur teorin bakom tänket ser ut. Men för oss andra, som inte är uppbyggda med x och y och sånt. Som inte har det i varken ryggmärgen eller hjärnan. Vi som det bara inte faller naturligt för. För oss är det som ett stort, rött blinkande frågetecken varje gång vi sitter i den där bänken. Vi som inte förstår. På fredag är det dags för tenta i detta intressanta ämne som läraren så skickligt har lyckats hacka sönder till en massa frågetecken som nu omvandlas till tårar. Jag tror det är därför det regnar idag, för att till och med Gud har försökt förstå vad det är läraren vill förmedla men han -precis som jag- är förtvivlad av förvirringen. Så vi gråter. Tillsammans. Nu ska jag sluta skriva deppiga inlägg till er. Imorgon är det dags för sammanfattningen av hela kursen, hoppas att han åtminstone kan lyckas göra den lite tydlig och konkret. Håll tummarna för honom. Och för mig! //J
