Alltså SÅ mycket intressanta blogginlägg/ samtalsämnen ni lyfte på frågestunden/önskeinlägg!! Tiden springer iväg med vabb och annat ibland men jag ska försöka lyfta alla fina vinklar ni fick med bland kommentarerna och idag ska va prata om något som jag tror vi är många som kämpar med - de där hetsiga kroppstankarna som kan mala, tjata och förstöra ens hjärna till och från... Frågan: Hur ska man tänka kring sin kropp, vara nöjd osv.. hur gör du? Försöker tänka att en mjuk mage, lår som går ihop, en rumpa som definitivt existerar inte är hela världen och ofta går det, men så ibland känner jag mig bara fulfulful.. detta tankemönstret vill jag ju inte smitta över till mina döttrar. Vill ju att dom ska vara glada för att dom har en kropp som fungerar osv, inte lägga så sjukt stor vikt vid hur den ser ut. Först av allt - jag tänker EXAKT likadant och fastnar så lätt i samma tankar... Jag får på riktigt en chock varje gång jag ser mina lår och min första tanke "så där ser jag väl inte ut?? så fruktansvärt äckliga och fula lår har jag väl inte? jag kräks!" men jag jobbar på det konstant - att höja rösten och överrösta de där tankarna direkt med klokare tankar och kärlek. Mot mig själv. Och det är därför jag utmanar mig själv och lägger upp ofiltrerad bilder från alla möjliga vinklar. För att normalisera att vi alla kan se ut på alla möjliga sätt och att man kan se olika ut från olika vinklar osv. Om jag inte tror att jag ser ut så här - som jag gör där uppe och blir chockad och äcklad varje gång, då är det ju dels fel på min självbild där jag kanske aktat mig för att både fota mig så och ens se mig själv i en spegel så men sen är det ju även så att jag inte ser såna här kroppar någonstans i mina flöden där jag inspireras. Jag ser nästan aldrig gropar och celluliter i rumpor och lår och jag ser sällan "mjuka magar" som du beskriver även om jag tycker folk har blivit lite bättre på att visa upp och vara som man är med detta... Jag kände INTE så som så många andra precis när jag hade fått barn - att min kropp är fantastisk och att jag inte bryr mig längre på hur den ser ut/ celluliter/ hår osv osv. Jag kände mig inte tacksam för att den fungerade och hade skapat en barn osv som så många beskriver utan jag hade samma tankar om min kropp som vanligt - men med lite paus första månaderna såklart men sen så dundrade alla utseendetankar på som vanligt. Foto Linda-Pauline På denna bilden syns ett veck i min armhåla som alltid dyker upp och som jag också alltid stör mig på, det är på typ alla våra bröllopsbilder också och det är ju så jag ser ut men ändå så känner jag alltid att det liksom är fel. Jag tro många har sånt här med sig själv, just nu har jag så otroligt dålig hy i ansiktet så då tänker jag ibland att jag inte vill ta bilder så nära ansikten men VARFÖR liksom. Det är ju så här jag ser ut, jag tror att den här sociala mediergrejen gör att man blir extra påverkad med sånt här. Jag ÄR ju egentligen relativt obrydd kring jag ser ut i det verkliga livet. Jag går oftast osminkad när jag tränar, handlar eller har mötesfria dagar och då lämnar jag och hämtar ofixad på förskolan också osv och jag orkar sällan trixa så mycket med hår och make även om jag har börjat tycka det är roligare och roligare (eller är jag påverkad och tror att jag måste kunna sminka mig och fixa håret på ett annat sätt? Nej, jag tycker faktiskt det är spännande och kul att utveckla den delen när tid finns.) så att bara vara mig själv i vardagen ligger naturligt hos mig, det är nog just kroppen, celluliter och veck och hår och sånt som jag kan må dåligt över MEN jag övar på att släppa det. Kolla här, SÅ lycklig jag är på denna bilden men efteråt så såg jag ändå bara de där vecken vid armhålan. Knäppt ju. Jag har varit skönt omedveten om hur jag ser ut på bild eller hur sånt här ser ut på bild tills sociala medier dök upp och iom att jag idag jobbar inom branschen med influencers så märker jag att jag påverkas ibland fastän jag inte vill. Nästintill alla jag känner har en "bra sida" som de helst fotas ifrån, en pose de gärna står i eller ett sätt som bilden ska tas som ovanifrån eller underifrån eller huvudet lite bakåt osv osv osv, knep som gör att de tycker de blir snyggare på bild.... Och här försöker jag motverka allt jag kan - för varför ska man se likadan ut på alla bilder ?Det känns ju inte så levande? Ibland kan jag se en bild någon tagit och tänka att det var väl inte min absolut favoritvinkel av vad JAG tycker är "snyggast" men det är ju fortfarande jag. Jag säger aldrig nej till någon bild liksom, till och med när tanken om att jag är ful, tjock, gropig och fel. För det är fortfarande ja och om jag säger ja till alla bilder och vinklar så fortsätter jag öva på att säga ja till mig själv och acceptera hur jag ser ut - men även försöka acceptera att min kropp bara är en kropp och att det inte spelar så stor roll hur den ser ut utan snarare hur det KÄNNS. Jag känner nu när jag skriver om det och ser på bröllopsbilderna att efter bröllopet tror jag såna här detaljer, som veck eller dubbelhaka på någon bild eller så fick mig att skratta och säga "oj, attans att det såg ut så" men jag har använt de bilderna ändå och brydde mig inte så mycket som jag gör numera - eller EGENTLIGEN bryr jag mig inte men sociala medier och det där ofejkade livet vi alla ser och följer medvetet eller omedvetet gör att jag helt plötsligt inte vill lägga upp en sån bild (där finns ju 5000 bilder så jag kan liksom lika gärna välja någon annan) vilket ju är SÅ fel. Jag känner det i hela mig när såna tankar dyker upp - att tanken är fel och påhittad och fejkad. Och då försöker jag motverka direkt och lägga upp extra mycket såna bilder. För det för sorgligt att vi påverkas så här. Okej, lite konkreta tips på hur jag jobbar med det här då... (för jag måste jobba aktivt med det hela tiden, jag har haft mat-viktproblem då och då i mitt liv och är verkligen inte befriad från såna här tankar, tvärtom så måste jag jobba aktivt hela tiden för att komma ihåg att jag inte ska bry mig på hur jag ser ut utan bara på hur jag mår och hur det känns.) Jag påminner mig ofta om att sociala medier, tidningar osv är overkliga, filtrerade och att många (inte alla) helst tar bilden från sin "snyggsida" (samma alltid) och visa upp en viss sida av sig själv och sitt liv. Jag avföljer alla som jag märker får mig att må dåligt eller om jag råkar tänka dåliga saker om mig själv eller avundsjuka tankar om dem - BORT med såna ur mitt flöde för min egen skull Jag försöker att inte spegla mig speciellt mycket, har knappt helspeglar här hemma, haha. En i hallen, men här kanske jag ska börja tänka om och istället skaffa en helkroppsspegel där uppe med så jag börjar spegla mig själv och förstå hur jag ser ut oftare än på någon bild någon gång på någon strand för att första tanken är "så där kan jag väl inte se ut?!!" med lite panik i rösten är ju fel. Jag vill avdramatisera det. Jag försöker läsa om, följa och inspireras av positiva kvinnor, kroppspositivism hjälper helt klart men positiva människor överlag tycker jag är härligt att inspireras av som försöker ta livet från den ljusa sidan, försöker ha självdistans och som vill åt harmoni i livet. Att må bra. Att ta ansvar för att må bra i kropp och själ liksom. Jag mår bra av att träna för att känna mig stark i min kropp, det gör så mycket för mig i min sjukdom att få klara av att träna och känna mig frisk och stark - men alltid inom gränserna för att träningen känns härlig och utifrån mina förutsättningar just den dagen psykiskt och fysisk. Jag mår bra av att äta det jag är sugen på och inte analysera mat så mycket, jag mår bra av att boosta min kropp och min tarmflora med bra grejor men jag vill ALDRIG ha förbud och det kan slå slint i min skalle om jag börjar anpassa min mat så för mig är det så himla, himla viktigt med balansen i att äta vad jag vill och är sugen på och att toppa det med att boosta mig med "bra" grejor som grönsaker och vitaminer osv osv. Så jag försöker helt enkelt bara tänka "toppa och boosta" och aldrig förbud, det hjälper också mig att trivas i mig själv. Jag pratar inte så mycket om hur kroppar ser ut eller hur folk ser ut eller hur jag ser ut. Dagens inlägg är ett undantag men jag försöker helt enkelt ta bort tankar kring det och istället fokusera på hur såväl jag som andra MÅR och känner mig. Nu vill jag höra - vad är era bästa tips för att inte trilla dit i den där tankefällan som både jag och hon som skrivit kommentaren så lätt hamnar i?
