Jag ska inte ljuga,, denna semestern är förföljd av sjukdomar och vädret är väl något sämre än vi hoppats på även om man blir glad för varje strimma sol och värme... Det började ju med att pappa låg på sjukhuset så vi inte visste om vi skulle komma iväg ens, sen blev mamma magsjuk första dygnet här och sen blev Charles förkyld som tusan som nu hoppat över till syrran som fått öroninflammation och min hals känns som tusen knivar. Haha, men vi försöker tänka positivt! Jag får frågor ibland hur jag orkar tänka så positivt i alla lägen men det är nog sån jag är, mamma och pappa - främst pappa är också sån. Det finns liksom inga problem i världen för honom typ, haha. Jag är ju både och - en som kan oroa mig och älta och få ångest över saker som jag är rädd ska gå fel... Jag kan ha riktigt ont i magen för ett projekt som är om 3 månader och det är inte så bra egenskap när man jobbar med så långa projekt som jag gör - att ha ångest för hur det ska gå om 6 eller 3 månader hela tiden och oroa sig för hur det ska gå håller inte riktigt och det är något jag har tränat på men har en bit kvar - senast igår OCH i förrgår satt jag och grät framför datorn över ett projekt som kändes som att hur jag än gör så blir det fel... men att tackla saker här och nu är jag rätt bra på att bara försöka tänka positivt och lösa saker utefter hur det BLEV har jag fått någon superkraft i. Och det är skönt. Framförallt när man lever med kronisk smärta, att lära sig acceptera och bara göra det bästa av det helt enkelt. Nu ska jag njuta av en kopp kaffe - de små sakerna kan vara det bästa en semesterdag!
