Hello denna regniga, gråa tisdag som jag försöker vända till lite ljusare allt eftersom.... Med en god kopp kaffe... Med tända ljus... med iskall cola zero för huvudvärken sitter kvar än... Och på tal om huvudvärken så försöker jag minnas alla utredningar vi gjorde mellan 2011-2014 kring den och har begärt mina journaler och söker i arkivet och pratar med Rickard och mamma för att försöka minnas tillbaka och lokalisera vad som gjorts och testats. ALLT kändes det som men nu har det ju gått 6 år så visst kan man ju klura på om där är något mer såklart, vet inte om jag är redo och har orken att utreda en massa igen men ett spår måste jag bara kolla upp om det undersöktes eller inte för ingen av oss minns. Hur som, igår hittade jag det här inlägget från 10 januari 2013. SÅ SORGLIG läsning så här 7 år senare, fy... Jag är ju tyvärr sjuk kan man konstatera och målet är såklart att jag ska bli frisk och om inte det går, må så bra som jag bara kan i sjukdomen. Man har väldigt svårt att fastställa en diagnos på mig då min kroniska huvudvärk är väldigt ovanlig eftersom den finns i hela huvudet och inte bara på en fast punkt eller en sida. Utöver detta har jag de där enorma huvudvärksattackerna som är en 10a på smärtskalan som läkare mäter med, man tror alltså mer eller mindre att man ska dö. Min neurolog (bitr överläkare på Karolinska) har haft det tufft att hitta både diagnos och hjälpmedel och trots att hon tagit hjälp av en specialistgrupp bland neuorloger som är duktiga på huvudvärk (hon själv är en av dem) så vågar man inte ställa någon diagnos, det är för lite som stämmer in. Det man gör nu är att man testar medicinera mot en sjukdom som man gissar sig till att jag kanske har en speciell, väldigt ovanlig form av. Alla tester man tagit hitintills (röntgen av hjärna, röntgen med kontrast, blodprover på det ena och det andra, sjukgymnasters utredningar osv osv) har sett bra ut och det är ju såklart skönt att de inte hittar något, men samtidigt blir man ju frustrerad. Något är ju fel. Att det där året som följde skulle bli det värsta i mitt liv sen, FY FASIKEN vad ledsen jag blev när jag läste inlägget igår... Här är slutet på inlägget: Jag har varit arg, ledsen, frustrerad, tyckt att de är jädrans orättvist att jag eventuellt ska bära runt på två kroniska smärtsamma sjukdomar och undrat varför just jag ska behöva bära så mycket smärta resten av livet. Jag har fått utrbrott för att jag inser att jag inte kan träna som jag vill framöver, jag har svårt nog att orka resa huvudet från kudden på morgonen. Jag har gråtit för att jag måste tänka på så otroligt många saker varje dag om vad jag får göra och inte får göra. Jag har varit besviken för att jag har fått så kort stubin, jag vill vara vanliga energiska, glada, positiva, generösa Johanna och inte denna trötta, gråa, hurmörsvängande, egoistisk Johanna som inte orkar lyfta någon i min omgivning för jag har nog med att bära mig själv. Klart man är ledsen, rädd och besviken. MEN. NU ÄR DET NOG FÖR DEN HÄR GÅNGEN! Nu har sorgedagarna varit och jag har berättat för er. Så, nu är det dags att släppa det och köra på som vanligt (utefter mina förutsättnignar alltså.) Dags att planera 2013 och dess spännande utmaningar, jobb, resor, förändringar osv och se fram emot varenda härliga vardag framöver! För egentligen är det ju så att jag älskar mitt liv, ibland behöver det bara vara några bottendagar för att orkar inse det i alla smärta! Jag lovar att jag tar hand om mig så gott jag kan, lyssnar på kroppen, inte planerar in morgonmöten och försöker jobba halvtid framöver istället för heltid eftersom medicineringen kommer ta hårt på mig. Jag ska försöka inte bli ledsen och frustrerad när jag inte kan träna utan gå en vilosam promenad istället och vara tacksam för att jag lever, andas och har så fantastiska vänner och fin familj omkring. Jag lever, och så länge jag gör det så är livet toppen! 2013, I´m gonna kick your ass! Jag reflekterade kring inlägg på instagram igår och det rasade in DMs efter, kan inte skriva om allt nu så jag lägger upp lite skärmdumpar här från mina stories för engagemanget blev ENORMT från alla följare <3. Och när jag vaknade imorse så var det SÅ många som hade reagerat på just det där med att förlora sina vänner... Men även undrade om det här med att orka tänka positivt och ta till vara på livet trots smärta osv - det ska jag skriva om längre fram för idag var det allt det där med vännerna och att våga vara sig själv som jag reflekterade över och SÅ många hörde av sig och uppskattade tankarna: Ah, jag kan fortfarande sakna dessa vänner - att ha barndomsvännerna kvar i ens liv liksom. Någon som var med en genom de där 10-15 åren av ens ungdom. Tack och lov har vi som sagt förlåtit varandra och även om vi inte är vänner och umgås idag så har vi hörts i jobbsammanhang men även när någon av oss fått barn för att gratulera eller så.... jag har lite minnesluckor från tiden då jag levde dubbel/trippelliv pga relationen med traumat så då hör jag av mig och frågar sånt som jag glömt och är SÅ tacksam att jag får svar och hjälp för det är ju de personerna som var mina närmsta under just den perioden jag försöker bearbeta - högstadie/gymnasie. Så tacksam att vi kan höras så idag. Och sen insåg jag VARFÖR dagsfesten i somras har betytt så oerhört mycket för mig i efterhand. Varför jag flera gånger i veckan tänker tillbaka på den och fylls med lycka, glädje, energi och tacksamhet..... Tänk vad man kan lära sig om sig själv om man bara är nyfiken på sin egen och andras personlighet och historia. Hamnade i flera intressanta samtal med följare i DMs och många som mår dåligt just nu över en relation eller över ångest och smärta och känslan att livet är orättvist för att just hen är drabbad av sömnlöshet eller sjukdom. Och jag ska skriva mer om det här också, om hur jag orkar vara positiv och ta till vara på livet "trots" motgångar. Men det tar vi en annan dag <3. KÄRLEK till er!
