Lucka nummer 2: ”Ett barndomsminne jag vill dela med mig av” Åh jag skulle kunna berätta om alla fantastiska minnen hemma hos min mormor och morfar, eller främst mormor där vi tillsammans bakade, fixade i trädgården och spelade skitgubbe eller rödskägg (kortspel). Eller så skulle jag kunna berätta om brunabrända ben i Frankrike, bilsemestern utan AC som ändå var otroligt mysig eftersom mamma hade gjort matsäck med kex och vi stannade och hade picknick längst vägen och hade walkietalkies mellan bilarna… Men i årets julkalender med ”mitt perfekta liv” som tema så kom ett helt annat mer obehagligt minne till mig som jag tänkte dela med mig av. Det sitter fortfarande så starkt rotat i mig och jag minns skammen och den förtvivlade känslan än idag. Jag var 7 år och hade börjat ettan på Fridasroskolan där vi också gick på fritids efter skolan. Vi gick montessoriskola och var samma lilla gäng som hade börjat ettan som hade gått ihop sedan vi var 3 år gamla men allt var ändå stort och läskigt såklart. Vi hade fått skrikceriserosa kepsar med en etta på som välkomnande som vi stolt bar men vi förstod så småningom att man var ”töntig” om man faktiskt använde de där kepsarna som man så stolt hade fått för att välkomnas in i skolvärlden. Livets hårda skola. På fritids jobbade en städerska, där jobbade en massa människor såklart och alla tanter var lika snälla och första gången jag STOLT skulle visa pappa runt på fritids så gick jag runt med honom i handen och pekade och berättade om varje rum, alla leksaker och alla människor. Så också städerskan. Och när jag slet runt pappa där och pladdrade stolt som en tupp så gick vi förbi köket ett andra gång varpå jag sa ”och där är XXX, städerskan och henne har vi ju redan hälsat på” och sprang vidare. 2 dagar senare kallades jag in i ett allvarligt ”möte”, där jag fick förklarat för mig att jag hade sagt till pappa att ”det där är bara städerskan” på ett respektlöst sätt och att hon hade blivit ledsen så jag var tvungen att säga förlåt. Jag fick ont i magen och blev såklart jätteledsen när jag förklarade att så var det inte alls för vi hade redan hälsat på henne en gång och att när vi sprang förbi andra gången DÅ hade jag sagt ”och där är ju städerskan, henne behöver vi inte hälsa på igen” eller liknande - men jag som ALLTID hade haft stor respekt för alla medmänniskor och hade ju presenterat städerskan likväl som fritidspedagoger eller vaktisen blev inte betrodd utan de sa att jag ljög och jag tvingades be om ursäkt och stå för det jag gjort. Jag minns så väl att jag bad om ursäkt för om jag hade sårat henne men att jag förklarade för henne hur min upplevelse hade varit och att hon inte alls var så arg eller ledsen som de andra hade påtvingat mig utan hon lyssnade och accepterade och sen var det inte så mycket mer med det - men känslan i mig satt kvar. Att bli missuppfattad och inte trodd på. FRUKTASVÄRD känsla. Idag undrar jag ju om de som kallade in mig på det allvarliga mötet kanske hade överhört mig och glömt fråga varken mig eller städerskan om situationen utan att de kanske hade tolkat utan att veta att vi redan hade hälsat? Men då blir jag så himla ledsen för att man inte lyssnade in mig som försökte förklara utan stod fast vid sin sak, man måste våga lyssna på och tro på barn. Ni som är med i årets julkalender: Isabella Löwengrip Englas showroom Claudia Galli Concha Alexandra Bylund Jessica Lagergren AwayofLiving SaraEmelie Sheila Arnell Jackie Funkisistan StressPT Hannas krypin Mrsfunkys Kamillas Kamera Ebbaobergs Ellenschutz Elinanorling Angelicarenhuvud Detta är en del av Kajsons julkalender, vill du också vara med så läs mer här.
