Medan jag kämpar på här hemma med min öroninflammation så tänkte jag ge er Lucka nummer 7: ” Vem är jag när jag är modig? När var du modig senast? Hur kändes det? Vad var det som gjorde att du vågade vara modig? Vad vill du vara modig med härnäst? Vem är du när du är modig och hur känner du dig då? Jag är sann mot mig själv när jag är modig. Och vågar misslyckas, det är exempelvis otroligt modigt av mig att tacka ja till att resa ensam till Prag och hålla keynote på engelska (hjälp) i maj framför en massa människor från hela världen. Just det där med engelskan är läskigt för mig av någon anledning. Just för grammatiken tror jag, alltså jag bryr mig ju inte på grammatik i svenskan - jag älskar skriva för långa meningar och där har jag landat i att vara mig själv. Men på engelska tycker jag det är läskigt - jag får liksom för mig att folk ska skratta och håna mig. Varför de nu skulle göra det? Jag pratar schysst engelska och det gör väl ingenting om man säger något ord lite tokigt? Egentligen... Jag är också modig när jag vågar säga nej för min egen skull. Det hände mer och mer nu, att jag vågar prova ändra mig och ändra ett ja till ett nej när förutsättningarna ändrats och det inte känns rätt längre. Jag växer som människa när jag är modig, när jag inser att det gick bra. Att vara modig är ju OTROLIGT olika från person till person just vad det är som kräver mod. Det ska man aldrig glömma - för någon är det modigt att ställa sig på en scen eller i livesänd TV medan för någon annan är det att våga söka en utbildning och gå till skolbänken. För någon är det att gå på gymmet och för någon annan att ringa ett telefonsamtal. Vi är alla olika. Vad är mod för dig?
