Lucka nummer 10: ” Detta är jag tacksam för” Han där.... Han som finns där vid min sida och alltid är lugn och trygg. SÅ TRYGG. Som väntar in. Som håller ut. Som backar upp och täcker upp... Som gör allt det där med barnen jag inte orkar med. Leker i timmar. Jonglerar båda två genom fotboll och återvinningsstationen. Som springer mellan deras rum på nätterna när de vaknar. Som håller om mig. Som tröstar. Som stöttar till och med det han inte kan förstå. Som står stabil när jag skriker och är arg. Som vet hur han ska ta hand om sig själv på bästa sätt och ser till att göra det så att han orkar vara så där stabil, lugn och trygg för oss andra. Som försöker. Som orkar försöka igen. Som bara är den fantastiska människan är. Honom är jag otroligt tacksam för. Dom. Dom små, små liven som är våra barn... Vi sa imorse när vi såg på en liten filmsnutt från 3 år sedan när Charles var i samma ålder som August är nu och vi fotade oss med ultraljudsbilden där en bebis låg i magen... Vi sa att vi var modiga som vågade försöka oss på ett barn till, som vågade och orkade direkt även om det var så kämpigt med sömnlöshet och att vi visste att resan kunde bli en kamp och allt. Och jag är så tacksam till oss som vågade och orkade kämpa och jag för våra två söner som lär mig så oerhört mycket om livet, om mig själv och det är en sån innerlig fröjd att följa dem... Jag är tacksam för att vi vågade flytta till Skåne från Stockholm för 4 år sedan och att vi vågade flytta till Höllviken där vi inte kände någon... Att vi vågade köpa vår första lägenhet i Stockholm ihop för mååånga år sedan trots att det var mycket pengar och vi inte ens var förlovade eller hade ägt en lägenhet innan - och att vi till slut vågade köpa en större lägenhet trots ofrivillig barnlöshet som gjort att vi ville vänta... Så att vi sålde första med vinst och sen även andra och tack vare den bostadsresan kunde vi ha råd att köpa det här huset vi bor i idag som var helt orimligt att vi skulle ha råd med i min värld men även när det dök upp - och det kändes alldeles för dyrt - så är jag tacksam att vi vågade köpa det ändå med pengarna vi hade sparat från lägenheterna i Stockholm för vi har trivts så bra i alla dessa hem och vinsten har varit en bonus jag är enormt tacksam för. Att vi vågade flytta hit och investera i huset som kändes som ett lite för dyrt drömhus blev ju SÅ rätt. Jag är tacksam för att vi har en trädgård, att vi har både skogskänsla och hav nära så vi bara kan gå ut och iväg en kort bit för lite naturupplevelse och äventyr - framförallt detta året när man varit så mycket hemma. Jag är tacksam att vi vågade både säga ja och själva bjuda in till nya bekantskaper när vi flyttade hit för vi har så fantastiska vänner här idag. Och mina vänner är jag enormt tacksam för, framförallt detta året som varit riktigt tungt på olika sätt privat för mig. Jag är tacksam för mamma och pappa, att de är friska och gör allt de kan för att vara starka och krya. Pappa har kämpat på med rehaben från olyckan i somras som tusan och hans mål har varit att kunna lyfta och bära barnbarnen - att det är hans mål är jag tacksam för och att hans svar när de började prata om att bli pensionärer och vi storögt undrade VAD SKA NI GÖRA MED ALL TID DÅÅ??? NI SOM ALLTID JOBBAT SÅ MYCKET OCH GJORT KARIÄRR??? och han svarade ur hjärtat - vara med våra barnbarn - och barn såklart. Att de ville sluta jobba för att vara med sin familj och att vi har denna nära relationen tillsammans är jag otroligt tacksam för. Vi är fortfarande en familj - mina föräldrar och min syster och jag och i den inkluderas våra respektive och våra barn på ett självklart sätt - alla vi är en familj. Det finns inget som heter "barnpassning" utan de ber om att få leka med barnen. Och oss såklart. Vi älskar att umgås - jag är så tacksam att vi alla är vänner. Och mamma, älskade mamma - henne är jag så enormt tacksam för. Som redan när första barnbarnet föddes prioriterade tid med honom högt trots mycket jobb och fläng och fix i sitt eget liv - det har alltid varit prio att ha mycket tid med både mig och min syster men även barnbarnen för henne. Idag har hon/de Essie 2 dagar i veckan för syrran fick ett nytt jobb POFF tidigt i höstas och de ville få till så hon kunde jobba 2 dagar i veckan men att Essie inte skulle börja förskolan än och även syrrans man hade precis fått nytt jobb och redan varit föräldraledig en del så då har dem Essie 2 dagar i veckan och syrran jobbar (hemifrån såklart så det blev en mjukstart för alla och kan hänga på lunchen och så tillsammans dessutom.) Så mamma har satt barnbarnen högst på priolistan väldigt tidigt men även oss barn - alltså mig och min syster. Hon finns ALLTID där för oss. Lyssnar, ger goda råd, avlastar, peppar, pushar, avlastar lite till, ger oss lagad mat och åker och handlar när man inte hinner. Och lyssnar lite till, herregud - hennes öron lyssnar nog på alla mina tankar flera, flera timmar i veckan. Alla mina spretiga tankar kan jag bara säga rätt ut till henne så hjälper hon mig sortera dem. Så otroligt tacksam för mamma. Jag får ofta hör att vi är "modiga" eller "duktiga på att lämna bort barnen fastän det är r så jobbigt" men det är det ju inte för oss som ni hör - vi lever i symbios med mina föräldrar och min systers familj och har alltid gjort så alla barn är lika trygga med alla oss vuxna - vem som helst av oss hade kunnat vara själv hemma med alla fyra barnen och både dem och en själv skulle liksom känna sig 100% hemma och trygg i det. En otrolig relation och lite mer som förr tror jag, och inte alls självklart för alla. Men vi levde ju så här innan barnen kom också, vi har alltid semestrat tillsammans och gillat att umgås. Och syrran är jag tacksam för såklart också apropå famljen... Att vi tagit tid att lära känna varandra som vuxna och verkligen blivit vänner... Det var några småstökiga syskonår där såklart bland tonåren och som ung vuxen där vi var i lite olika faser men vi har alltid funnits där för varandra, även när vi varit som längst ifrån varandra... Hon har alltid funnits där som en trygg storasyster och vi bollar det mesta med varandra och är inte bara systrar utan verkligen vänner idag och anstränger oss för att hålla den relationen högt och investera i den och inte enbart ta den för given - även om vi lättast och oftast gör det såklart. Vi finns bara där, man kan vara sig själv och man behöver aldrig anstränga sig men ibland kommer vi på att vi VILL anstränga oss för varandra och göra saker tillsammans bara vi. Få tid att prata utan att fixa-fixa-fixa med barn omkring oss. Det är fint. Vi har alltid hjälpts åt med barnen, det är också fint. Att våra barn har en extra-mamma nästan. Och så är jag tacksam för henne. Johanna. Som försöker ta hand om sig själv och verkligen går igenom det tyngsta och värsta trots att det är lättare att skita i det och låtsas som det regnar.... Hon som jobbar stenhårt med det för att må bättre framåt. Som varit med om sånt som ingen ska behöva vara med om och som levt med konsekvenserna av det men som äntligen jobbar med förlåtelse, självkärlek och att respektera sig själv helt enkelt - hon är okej som hon är och hon är faktiskt till och med fantastisk. Att hon står upp är ett under och att hon lever och orkat med allt hon orkat vara kapabel till att göra och skapa trots allt. Att hon idag, 34 år gammal verkligen kämpa för att lära om och lära sig rätt för SIG SJÄLV. Det är fantastiskt och det är jag tacksam för att hon gör - hon gör det för lilla Johanna 10år och lilla Johanna 15 år och lilla Johanna 24 och 27 och 31 år. Och för Johanna 34 år. Och för Charles och August mamma. Alla bilder är tagna av Maria Broström och jag är så tacksam för att jag har dessa bilderna, att Maria tagit bilder på familjen i sitt "vanliga" jag i vår hemmamiljö - bilderna betyder så otroligt mycket för mig och jag är så tacskam för dem och för Maria som tagit dem.
