Dags att öppna första luckan i Kajsons julkalender och vi får se hur många luckor jag kommer öppna själv i år men här finns alla 24 luckorna iaf för er som vill köra den i år eftersom den var så efterfrågad vilket såklart gjorde mig SÅ glad! Ingen behöver öppna alla luckor - där kanske bara är några som berör dig som du vill öppna - spännande i så fall! Och länka gärna detta inlägget om du fick inspiration till ett inlägg. Lucka nummer 1 har titeln "Det drömde jag om när året började" Och ja... Här har ni mig i januari 2020... Innan någon av oss visste att en pandemi skulle ta över hela världen och förändra allt. Jag hade ett fullbokat år jobbmässigt framför mig och jag var helt ärligt HELT SLUT redan när året startade. Det enda jag hade önskat mig i julklapp var att få åka iväg och sova och vila på ett hotellrum ett par dygn så det var där jag började året - med boken Reload och tankar kring hur jag skulle våga säga nej, skala av, sätta foten på bromsen och hinna ikapp känslan av att vara helt slut innan året ens hade dragit igång.... August sov ju sämre än sämst under den perioden och vi var så upphackade av sömn och trötthet efter år och åter år av sömnbrist och så hade jag dragit igång min resa hos min osteopat under hösten för att se om jag kunde hitta andra verktyg än i klassiska sjukvården för all min huvudvärk och endometriossmärta... Och hon speglade upp mig och hörde att jag sa att jag var sååå trött och matt om och om igen. Såå trött. Så ont... Så trött. Så matt av att se ännu ett helt år FULLPLANERAT innan det ens hade dragit igång.... Men jag ville inte vara otacksam - att driva eget bolag och ha kämpat i 10 år för att nå dit jag stod år 2020 när jag skulle fira detta tioende år och ha känslan av trygghet i bolag på riktigt - att våga lita på att jag har jobb och omsättning för hela året och våga tänka tanken på att INTE boka ännu mer utan försöka jobba 100% istället för 150%.... Så, jag drömde märkligt nog om återhämtning. Vila, Att sakta ta foten från gasen till bromsen och prova sakta in fast jag visste inte hur - det enda jag sa om och om igen var att jag var så trött och när min osteopat frågade mig om jag kunde plocka bort något så sa jag bara nej - det går inte. Så istället försökte vi hitta träning för att ta pauser, lägga in återhämtning i kalendern, lägga in stunder av ensamhet och tystnad och så ville jag landa ännu mer i att respektera och acceptera min HSP och mina kroniska smärtsamma sjuktillstånd. Att inte pusha över mig själv mer utan lyssna mer på vad kroppen egentligen skriker om i panik. Jag drömde om att hitta tillbaka lite energi, ladda upp mitt batteri som kändes som det var kört i botten. Men efter 3 nätter på hotell kom jag hem och PANG så fick jag den värsta sortens huvudvärksattack. Det bara svartnade. Visst är det knäppt att jag gick barfota i havet i januari under denna fotograferingen? Haha, det var So Lovely som skulle fota mina pressbilder till säsongens poddbild men så tog vi en massa andra bilder när vi ändå höll på. I piskande januariregn i Skanör, de passade bra till dagens inlägg tycker jag eftersom de är tagna i början av året..., Det var verkligen SÅ tydligt för mig nu när jag ser tillbaka på vad jag drömde om i början av året - att jag höll på att bränna min veke från båda ändar och att den där utmattade känslan verkligen fanns där så jag ville bara bromsa allt, men jag har mest tränat på att gasa genom livet så när jag stod där och försiktigt klurade på bromsen som kändes omöjlig att nå så var jag iaf klok nog att säga högt att jag inte skulle boka på mer jobb för resten av året än vad jag redan hade - det var ett stort steg i tanken för mig. Och resten vet ni ju.... Sen kom en pandemi som är fruktansvärd och det drabbade eventbranschen, influencerbranschen, moderatoruppdragen och bröllopsbranschen hårt såklart vilket gjorde att allt blev inställt mer eller mindre så bolagsmässigt, omsättningsmässigt och yrkesmässigt har det varit fruktansvärt egentligen att ALL trygghet jag äntligen kände efter 10 år som egenföretagare rycktes bort som i ett trollslag. Alla mina bröllop ställdes in, alla mina moderatoruppdrag ställdes in, podden kämpades sig igenom tack vare det otroliga långsiktiga samarbetet med vår huvudsponsor men resterande ställde in, alla samarbeten för bloggen och instagram ställdes in och mina workshops och bröllopsbranschdagen jag planerat för ställdes in. Så omsättning ströps totalt och exakt varje krona bolaget skulle dra in försvann förutom min bröllopskoordinatorutbildning Great Weddings Academy som jag TACK OCH LOV hade byggt digitalt så den gick att genomföra under året. Pandemin har främst varit fruktansvärd för alla liv den tagit och hur mycket den slitit ner vår sjukvårdspersonal dock, det berör mig så oerhört mycket. Och alla äldre som inte kunna träffa nära och kära, som kanske varit så gamla så de knappt vet om de lever nästa år ändå som ÄNDÅ fått skippa kramarna med sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Det är fruktansvärt, jag kan knappt tänka på det. Men pandemin är såklart något jag ALDRIG önskat hände i världen. Att den inte drabbade någon.... Men med det sagt - så drömde jag ju i början om året om en paus men jag visste inte hur och så kom den. Ett inställt år. En helt ledig sommar för första gången på 10 år. Dagar av vila, återhämtning, självutveckling.... Ett öra mot vad min kropp skrek så högt efter så den gav mig smärta efter smärta - VAD VILL DU?! Ah, traumaterapin - det var dags att gräva i det där vidriga, mörka hålet jag gömt undan och levt med i 15-20 år. Utrymme att gå in i skräcken, sorgen, bearbeta och acceptera och lära mig leva med det. Förlåta. SOVA - jag blev SÅÅÅ trött av det, om utmattningen var nära i början av året så mattade traumaterapin verkligen ut mig lite till, eller var det att släpa runt på ett trauma i 15-20 år som gjorde att jag blev så trött när jag äntligen släppte ut stenen jag släpat runt på? Oavsett, jag vilade och landade och nu börjar jag faktiskt känna att batteriet börjar sakta laddas på igen. Laddas upp så jag kan ta av det. Och jag vill ALDRIG MER ha en så fullbokad kalender igen. ALDRIG. 2020 var ett skitår på många sätt men det gav mig en paus, tid för viktigt arbete och en förlåtelse för allt som varit. Nu utforskar jag nyfiket vem jag vill och kan vara nära jag slipper släpa runt på den där stora skitstenen av smärta - kanske blir 2021 ett år av tillit till mig själv? Ännu mer läkande? Självrespekt? Självkärlek? Jag hoppas det! Vad drömde du om när året började?
