Satt ute på altanen igårkväll efter att barnen hade somnat och tänkte igenom senaste dagarna - senaste veckorna faktiskt och hur skör jag är nu. Hudlös tydligen. Och tänkte på Charles fina födelsedag och på min familj som alltid ställer upp och sluter upp - vad skulle jag göra utan dem? Jag är smått vilsen i mig själv just nu. Mycket oro i världen och det sätter sig i min helt sinnesöppna själ som kastat upp allt jag trodde var jag, vem jag är, hur jag beter mig och vem jag anpassar mig för redan innan och nu är nyfiket ganska vidöppen men också sjukt sårbar. Så köpta våldtäkter, dödsfall om och om och om igen pga rasism, covid19 situationen, inga uppdrag i år där jag känner mig hemma på jobbet skakar om rejält och jag finner mig bottenlöst ledsen och ensam emellanåt. Men jag är inte ensam, jag privilegierad med en familj som står där och plockar ihop mina tusen bitar, hjälper mig att sålla och styra upp. Handlar till kalas. Pyntar och bygger fotbollsmål. En man som lyssnar länge på kvällen fastän han behöver göra något annat egentligen. En syster som bara är där, vet till och med vad jag ska ha på mig när hjärnan inte funkar. Men jag dödad inte för att jag har en viss hudfärg och även om det är en ny dag idag vill jag påminna oss alla om att orka fortsätta läsa på, orka visa vårt stöd. Även om livet rullar på bredvid samtligt. Och med ens eget privilegierade liv får man också lov att känna sig vilsen och ledsen. Det är okej. Man kan vara allt och båda samtligt. Jag har tagit mig igenom det tuffaste i traumateriapin och det är lite typiskt mig att tänka att nu är jag stark igen och dessutom fri så nu kan jag göra vad jag vill, bära andra ÄNNU mer än tidigare för jag är ju av med den värsta ångesten och är hel igen. Men... Jag glömde det där med att läka. Att man blir helt matt och slut efter att burit runt på ett sånt där stort, tungt trauma i sååå många år och försökt leva normalt samtidigt. Haft smärtor. Det är mycket sorg nu, sorg över sånt som jag missat pga av spärrar och ptsd. Mycket sorg kring hur mycket jag slagit på mig själv. Men mest är jag matt och trött och skör. Och hudlös.. Det är dessutom så att jag tydligen blivit irriterande förvirrad kring datum, namn, saker och att hålla ordning, det är tydligen kaos i huvudet vilket jag har svårt att förstår när jag hade det lugnare än någonsin. Jag hittar inte nycklar, avokadon jag köpte, lämnar badväskan hemma som jag packat ordentligt och struttar glatt iväg till kompisen med poolen för att inser att badväskan inte är med. Glömmer varor kvar på bandet i affären - sånt som jag ALDRIG gör och som är fullt mänskligt men som jag inte är van vid att JAG gör. Och förvirrad - vem är jag nu? Vem är jag när jag inte har mitt jobb? Vem är jag när jag inte har en fullspäckad kalender? Och en vääädligt spännande tanke - allt är spännande men jag är nog också förvirrad och rädd tänker jag - VAD VILL JAG? Vad VILL jag? Vad vill JAG? Vad är viktigt för mig? Och precis just nu - hur kan jag ta hand om mig? Och kloka råden har trillat in - genom att det är okej att inte bära alla fighter preciiis just nu. Se mig som nyopererad och hudlös och skör och låta andra ta fighter just nu. Jag måste inte vara stark precis nu - jag kommer bli stark igen. Men först måste jag vila.
