Sånt här får mig att vilja sluta blogga helt, att bli påhoppad som mamma och bli så sårad av kommentarer jag vet är skriva just för att sticka till och såra mig... det handlar inte om att hålla med mig eller inte utan detta är ju riktigt elaka personliga påhopp. Och i föräldraskapet är man ju känslig så jag vet inte varför jag utsätter mig för detta? Inte för att det spelar någon roll men Charles vaknade igår och sa att han kände sig förkyld. August har ju varit förkyld så logiskt nog i en pandemi lyssnade jag på Charles (eftersom jag ändå skulle vabba en nu frisk August som måste vara hemma 48h frisk innan han får går tillbaka till förskolan). Mycket riktigt kom det en nysning med snor en timme senare av Charles och vi får vabba resten av veckan trots två egentligen friska barn med bara liiite snor i typ en dag. Jag driver eget bolag, lider av 2 kroniska sjukdomar och just vårt liv måste anpassas efter detta för det finns inte någon annan som löser varken mitt jobb eller tar hand om mig förutom min man (som var på styrelsemöte i Stockholm två dagar = inget man kan avboka) och mina föräldrar som vi alltid umgås med typ varje dag ändå. Och som har antikroppar mot covid-19. Alla människor ha heelt olika förutsättningar, utmaningar, skyddsnät och möjligheter och alla människor gör förhoppningsvis så som är bäst för dem OCH SAMHÄLLET. Jag vet att denna ”Klara” som skriver från ett IP nummer som ENBART skriver såna är syrliga och emellanåt elaka kommentarer är återkommande och ute efter att jag ska bli just ledsen och sårad. Och det funkar ju - jag önskar jag kunde säga att det rann av mig men det gör det inte. Jag ifrågasätter mig själv och mina val och det är ju idioti för det jag bloggar om och visar upp ÄR ju inte ens hela jag utan en bit av livet här och nu varje dag. Så just nu när A är vaken på nätterna så sover jag hellre med C när jag behöver samla kraft - ja. När jag måste jobba och ha ett barn hemma samtidigt så är det lättare att ha C hemma - ja. Som igår när jag satt med saker till skatteverket som hade deadline och liksom MÅSTE in. Älskar Broderauttexten som min vän Nea uppmärksammade för de är klockrena att peppa mig med. Mamma och pappa älskar att leka med barnen, och barnen älskar att leka med dem. Jag med. Oftast är vi där alla tre, haha. Så att de nu slutat jobba och flyttat till Höllviken för att bo nära havet och framförallt för att spendera mer tid med sina barnbarn och kunna hjälpa sina barn med vabb, hämtning, backa upp jobb osv är ju till precis såna här situationer och det är en enorm lyx att vi älskar att vara tillsammans och hjälpas åt i vår familj. Jag rensade deras stuprännor och de backade upp mig så jag kan både vabba (utan att ta ut något från försäkringskassan) och jobba hela denna veckan. Alla nöjda förutom ”Klara” som vill säga elaka saker. Så jag kanske ska ställa in bloggen och sluta tänker jag, för att ställa upp för mig själv och inte riskera utsättas för såna här personliga påhopp? MEN VAFAN om jag vill blogga då?! Om jag inte orkar ändra på mig eller förtydliga och förklara lite till? Om jag älskar alla dialoger jag har med er där vi känner igen oss i varandra, peppar varandra, bollar saker och liksom känner oss mindre ensamma av att dela våra historier med varandra? Då kan jag ju bara ändra på en enda sak och det är att blocka detta ip-nummer och liksom ställa upp för mig själv och sätta gränser och säga ”NU RÄCKER DET”. Eller hur? Visst få man säga stopp och blocka när någon sårar om och om igen? Trots det ”fria ordet” Vad tycker ni? Foto so lovely Jag vill liksom skrika STOPP och NEJ och NU RÄCKER DET så ofta nu för tiden för det brinner i bröstet på mig av alla år jag bara känt dessa ord men låtit dem passera i mitt huvud och med ett leende låtit personer glatt köra över alla mina gränser. Jag vill inte göra så mer, så antingen så säger jag stopp till andra som ”Klara” eller så sätter jag själv gränser så jag inte kör över mig själv och då slutar jag blogga. För det här funkar inte, att bli så här ledsen över så elaka kommentarer som hon skrev igår. Hur hade ni gjort?
