Jag tog denna bilden igårkväll vid 22 när jag kom hem från dansen både SUPERLYCKLIG och glad av hur kul det var men också helt slut och ledsen efter att miljön, kroppens rörelser och en låt hade triggat mig in i PTSD från traumat så jag smsade min traumaterapeut direkt och bad om en tid snarast för att få hjälp att reda ut det så att inte mina onsdagar på dansen förstörs av gammal skit. Jag vill bara ha total lycka, eufori och skratt i danssalen! Och det hade jag ju - hela vägen fram till avslappningen när alla andra känslor sköljde över mig. PANG sa det bara från skratt till att tårarna rullade ner för min kind där jag låg på golvet och stretchade, phu. Jag lät luggen ligga tung framför ansiktet och samlade mig lagom till vi reste oss igen. Och just idag läste jag Underbara Claras FANTASTISKA inlägg om hur det är att ta sig an traumaterapi just. Hur man INTE vill prata om det, hur man mår sämre när man öppnar upp boxen med det där hemska, fula, svarta och obehagliga och börjar bearbeta det men hur det kan liknas med värkarbetet vid en förlossning - där det först gör lite ont och sen gör det mer och mer och mer ont tills det blir en förlösande situation. Precis så skulle jag också beskriva traumaterapin och jag är ju klar med den egentligen, men när man lever med PTSD så kan man bli triggad - som nu när jag utsätter mig för en miljö, utsätter kroppen för rörelser och musik som påminner dem om gamla situationer och då kan man ibland hamna lite i diket. Och då kan det behövas lite hjälp att komma upp på vägen igen. Så, det var så himla skönt och fint att läsa Claras inlägg och vila i att jag har ju läkt detta och att allt är bra nu och att jag bara behöver några få sessions för att reda ut hur jag ska kunna vara i dansmiljön utan att bli triggad för det utsatte jag mig ju inte för när jag gick traumaterapin. Men det kommer jag fixa det med.
