Ni är många som har följt mig sedan jag berättade om sorgen över att aldrig få en dotter och redan då, när jag delade det för 6 år sedan, så pratade jag om vikten att man kan känna flera känslor samtidigt. Att känna sorg över att aldrig få uppleva att lära känna, följa och vara mamma till en dotter har INGENTING med hur jag känner för mina söner att göra. Dem älskar jag över allt annat, det känns liksom som att det var meningen att just jag skulle vara mamma till dessa två pojkar. För er som inte sett klippet så är det från när jag var gravid i vecka 20 och fick reda på vad det var för en liten filur som bodde i min mage - och känslan precis den dagen som jag fick reda på att det var en son och sorgen som sköljde över mig över att inse att jag aldrig kommer få uppleva livet med en dotter - eller att jag aldrig kommer bli mormor... Jag lär mig enormt mycket av mina söner och jag får uppleva MASSOR som jag inte upplevde i min barndom. Helt plötsligt finner jag mig smålängta till helgerna som spenderas på IP för fotbollsmatcherna ska spelas i flera timmar och hela familjen är engagerad. August vill alltid följa med på Charles fotbollsträningar så där står vi och sparkar boll med varandra vid sidan om planen hela torsdagskvällen oavsett väder. Jag själv levde ju i danssalarna och på kulturskolan när jag var liten och har aldrig varit på något liknande en fotbollscup i hela mitt liv. Det var prinsessrosa fluff, glitter, dans, teater, piano, musikaler och absolut inte skogsmulle, fotboll eller handboll (som väldigt många av mina tjejkompisar spelade - jag provade men gillade det inte trots att där fanns lite bolltalang...) Bowling provade jag också någon termin och jag har till och med åkt på bowlingläger, haha. Och golf såklart, helt ärligt var det väl inget jag gillade så mycket heller egentligen men det fanns en gemenskap på golfklubben eftersom ALLA i familjen och släkten spelade golf och det var nog inget direkt val, haha. Det GÖR man i min släkt. Jag minns hur min pappa flätade mitt hår, hur mamma och pappa sydde paljetter i balettkjolarna till dansuppvisningarna och hur jag och min syster noggrant valde våra klänningar till julafton. Jag älskade att hjälpa mormor att baka, fixa i trädgården, städa och pynta inför både påsken och julen och tja - att duka bordet och fixa med husmorssysslorna liksom. Låter fåning men så var det. Och det är något jag såklart erbjudit mina söner precis som dans, tyll, paljetter, dockor, klänningar och diadem. Men just mina söner har valt blått, bilar och fotboll och inte det andra jag erbjudit - trots att jag ser att exempelvis Charles är född med dansen i blodet precis som jag. Han hade talang redan när han var 1 år och jag har erbjudit det sedan dess men han har inte velat. Jag får fortfarande frågor ibland via mail eller DM från dem som såg youtubefilmen för 6 år sedan men även från nya följare som hittar mig via den för att de själva är gravid nu och ser den och undrar hur det känns idag? När jag levt med 2 söner i 5 år och det är 6 år sedan jag delade de där tankarna... Är sorgen borta som jag önskade där i filmen? För min del är svaret nej, det är nog en sorg jag kommer leva med resten av livet men däremot har jag accepterat den (det gjorde jag nog innan August ens föddes) och den känns väldigt sällan så det är inget jag tänker på i vardagen - då har jag fullt upp att känna tacksamhet och leva här och nu i huset med mina 3 killar som jag får spendera mitt liv med (Rickard inräknad, för ja.. det är en del att uppfostra en 80-talist till man också ibland, haha.... och jag VÄGRAR ha 3 grabbiga grabbar här hemma som inte fäller ner toalettlocket eller rapar rätt ut-block skrattar åt det istället för säger ”ursäkta”!). Men jo, ett par gånger om året sköljer sorgen fortfarande över mig och det är okej. Jag tror nästan det är någon gång i månaden faktiskt nu när jag tänker efter... Man kan bära en sorg och vara empatisk med sig själv när känslorna kommer och man kan bära den trots att man älskar sitt liv, sina söner och sin familj och känner enorm tacksamhet över att man ens kunde få barn och att det blev just dem. Sorgen triggas oftast helt plötsligt utan att jag är beredd eller har en aning om det och oftast är det när alla mina vänner omkring mig pratar om att ”tjejerna” ska ses, ”tjejerna” ska ha tjejkalas eller ”tjejerna” ska välja glitteroutfits, diadem eller lucianattlinne… De har alla (minst) en dotter och det blir tydligt att det där får inte jag uppleva. Och det är okej att känna så. Det hugger helt ärligt till i magen ibland och jag känner mig dels utanför som inte kan/får göra och uppleva samma saker som dem men också den där sorgen för jag inser ju att det är något jag hade sett framför mig att jag skulle få uppleva i livet och det är något jag på något sätt saknar trots allt. Även så här 6 år senare och det kommer vara en sorg jag bär hela livet och det har jag accepterat. Designade klänningar till systerdöttrarna till vår bröllopsfest förra året, utgick från en modell på en klänning vi hade när vi var små som både jag och min syster älskar och använda samma tyg som jag hade i min klänning till dem... En fantastisk upplevelse såklart och fint att ha någon att köpa klänning till om jag nu får för mig att jag vill göra det. Men det täcker inte sorgen över att inte själv ha döttrar... Och oavsett om det är bröllopsfirande, kalas, julafton år efter år eller något annat att fira så blir det inte roligare än att köpa en ny omgång vita skjorta i större storlek till mina barn som inte bryr sig ett dugg om vad de ska ha på sig. Det låter banalt men det känns liksom lika tråkigt inför varje jul... Det handlar inte bara om något så banalt som att få köpa ett en klänning eller diadem utan det symboliserar ju liksom ALLT jag missar upplevelsen av som jag trodde hela mitt liv att jag skulle få uppleva - så som jag och min syster hade det under uppväxten och allt jag trodde jag skulle få uppleva genom min dotter i framtiden… inte bara allt rosaskimrande utan även att finnas där och vägleda, guida och trösta genom alla utmaningar en tjej går igenom under uppväxten . Att få vara den där trygga mamman som stärker, peppar och boostar och bygger kvinnan man vet hon kommer vara i framtiden. Igenkänningen i hur man själv hade det i samma period, minne från sin barndom och den gemenskapen man ändå delar med sin dotter. (Så här är det ju inte för alla - precis som man kan ha söner som man köper diadem till, får följa med till danssalen, planera outfits tillsammans med för dansuppvisningen och pirrigt sätts glitter i håret till inför Lucia - tro mig. Jag har erbjudit dans sen C var 1 gammal och dockor, klänningar och diadem men just mina söner har inte valt det. Det är inte just bara dansen eller klänningen det handlar om, det är en hel upplevelse ❤️). Och som sagt, jag vill lyfta det för jag vet att det är fler som går med samma sorg som inte vågar prata om det, som skäms och tänker att det är otacksamt att känna så - vissa kan ju inte ens få barn så man borde vara tacksam för det man har. Men det är just det - man KAN vara tacksam för det man har och ändå leva med en sorg parallellt. Det är okej ❤️ Tog denna bilden på mig och sönerna imorse när jag överraskade dem med nya tröjor från Yolita där vi matchade alla tre. Inte så ofta jag hittar saker som vi kan matcha så jag älskar verkligen deras nya kollektion och köpte en till Rickard också så hela familjen matchar. Och jag älskar verkligen mina magiska söner och att vägleda dem genom livet och se dem växa upp. Lära dem bli de mest fantastiska, empatiska, hjälpsamma och kärleksfulla männen i framtiden! De hjälper mig och dukar om jag ber dem men det är inget de själva tycker är härligt eller vill. De hjälper mig pynta inför julen om jag tjatar men det är inget de tycker är kul eller kommer se tillbaka på sin barndom som de fina minnena. De kommer nog se tillbaka på alla fotbollsträningar och matcher som jag engagerat funnits där och stöttat, hejat och väglett dem genom känslostormar och rädslor. De kommer se tillbaka på att jag spelade nintendo engagerat med dem och hur de lärde mig allt om Pokemon - att jag var en lekfull och närvarande mamma som deltog och var med. Att jag tröstade, gosade, gav trygghet, värme och kärlek. Att jag skapade ett julpyntat hem och alltid firade saker. Och förhoppningsvis vill de skapa det för sig själva och andra i sitt vuxna liv för de känner själva att de uppskattar allt jag gjorde för dem och familjen när de var små. Men när jag är med alla mina vänner och deras döttrar så ser jag något annat - hur de, precis som jag, är pirriga inför julen, hur de vill hjälpa till med julbaket och längtar efter att klä granen tillsammans. Hur vi dukar bordet omsorgsfullt tillsammans för vi tycker om att göra det fint istället för att slänga fram bestick och tallrikar. Vi tycker om det som är vackert och delar upplevelsen att gå ut och plocka en bukett och sätta på bordet. Och då tänker jag ändå - undra hur det hade varit att ha en dotter? Men 1000% gånger mer är jag såklart tacksam över mitt liv, min familj och mina kärleksfulla, mysiga, magiska söner!
