Igårkväll ringde pappa och berättade att älskade farfar somnat in lugnt och stilla och jag finner inga ord för att beskriva sorgen nu. Vi har vetat ett tag och förra fredagen var jag hos honom en kort sväng en sista gång och hade med August så de fick träffa varandra. Vi har levt i ett märkligt vakuum sedan midsommar och allt har gått både snabbt och långsamt... Jag vet inte vad jag ska skriva, det finns liksom inga ord. Det gör så jävla ont även om jag vet att det var dags nu, farfar önskade få somna in och nu är han äntligen hos farmor igen, jag kan riktigt se framför mig hur hon stått och väntat vid någon dörröppning senaste veckan med musik på i bakgrunden och i en röd vacker hatt och när han äntligen kom gående igårkväll så sprack hon upp i ett leende och sa "nämen där är du ju" <3. Det känns fint att allt blev som farfar önskat och att de är tillsammans nu. Det känns otroligt vilket liv han haft, och framförallt de sista 8 åren eftersom de var en jäkla bonus för oss alla. För åtta år sedan sa vi nämligen hejdå för farfar sa att det gick inte mer, han hade gått igenom för mycket med den långa operationen och han var bara skinn och ben och så liten och svag och allt var så jäkla vidrigt och sorgligt för ingen av oss var redo - farfar var inte heller redo egentligen men kroppen sa något annat... Sen hände det något, livsgnistan och farfars jävlarenamma slog till och ett år sedan stod han och sjöng "vår bästa tid är nu" på min kusins bröllop och vi grät och grät av lycka. Sen stod han på vårt bröllop och sjöng "hallelulja" och på min systers bröllop rappade (!!!) han... Han gjorde hole in one två dagar i rad på samma hål, han såg barnbarnsbarn födas år ut och in och jag är så otroligt tacksam att August fick träffat honom också innan det var dags. Farfar var vaken och viskade tack att vi hade kommit och han sa flera gånger förra fredagen att allt var så bra... Allt var så som han önskade. Och i somras när jag var på sjukhuset där August föddes bara några veckor tidigare så satt vi på sängkanten och tittade ut över Lund och farfar berättade om tacksamheten över att han fick dessa 8 bonusår och allt fantastiskt han hade fått uppleva men att det var dags nu. Och även om smärtan och sorgen gör så fruktansvärt ont nu så är det det sista mötet där han viskade till mig att allt är bra jag tar med mig, För 8 år sedan var det inte dags, tack och lov. Jag fick 8 extra år med min farfar, den bästa av dem alla. Jag fick dansa och sjunga med honom, Charles fick dansa otaligt många danser med honom och jag fick säga hejdå i lugn och ro, Även om allt gör ont och är vidrigt så kunde det ju inte blivit ett finare avslut. Och han är med farmor nu och dansar.
