Godmorgon och tack för all kärlek igår, jag har lyckats träffa en fantastisk psykolog som hade avsatt rejält med tid vår första session och hon tog sig vilken an mig och kommer hålla mg i handen genom både graviditeten och tiden efter med en liten bebis. Skönt. (Jag bara utgick från skulle vara de klassiska 45 minuter MAX så när jag kom ut därifrån helt omtumlad, rödgråten och sorgsen och matt så var klockan betydligt mer än jag var beredd på och jag var mer ledsen och sorgsen än vad jag var beredd på. För att säga allt högt blir fortfarande så chockartat, vidrigt och framförallt just sorgligt att jag har varit med om detta, att det påverkar mitt liv idag och att jag är så jäkla rädd för hur det ska påverka förlossning, första tiden med bebis och framförallt att ha två små barn som kräver närhet konstant. Min största skräck är att jag ska bli kvävd och att de, eller framförallt Charles ska känna av när jag stelnar till och får panikkänslor inombords <3. Målet är att hitta verktyg som kan hjälpa mig återfå kontroll över att jag är här och nu när traumakänslan slår över i både fysisk och psykisk känsla av trängdhet i olika situationer och försöka hitta små ord, mantran och handlingar som kan underlätta och göra så att allt kan bli så bra som möjligt utefter vad verkligheten är just nu. Drömmen hade varit att må bra och inte påverkas alls men dit går inte att nå vilket är så sorgligt bara det men nu är det acceptans och göra det bästa vi kan av situationen som gäller. Skönt att hon verkade så bra!). Så här såg det ut när jag skulle köra hemifrån till flygplatsen igår för att hämta Donna med familj så körning tog längre tid än planerat och Donna hade blivit så sjuk så vi fick avboka allt och så fick de åka till sitt hus och vi till mamma och pappa för att inte riskera en magsjukasmitta vilket också vände lite upp och ner på dagen och påskhelgen. På eftermiddagen hjälpte Charles oss i köket och förbereda för lilla påskfirandet vi skulle ha med farfar som vi fick genomföra utan Donna och dem tyvärr. Sorglig det med men så blir det i sjuktider. Men farfar var på benen och Charles på toppenhumör så jag och huvudvärken överlevde och njöt av att se relationen fortsätta mellan dem två... När farfar (92 år gammal!!) kom så rusade Charles fram till honom i ett glädjerus och kastade sig upp i hans famn så vi alla skrek av chock och trodde farfar skulle åka baklänges men ICKE. Den ostadiga gubben står helt plötsligt med cementben i marken och fångar upp Charles i sin famn för en kram och sätta ner honom på golvet lika snabbt igen. De sekunderna sparar jag i minnet för resten av livet - helt makalöst fantastiskt var det att se! Jag var så slut och matt och hade så ont i huvudet så Rickard fick komma och hämta Charles i sin bil när vi skulle åka hemåt på kvällen så jag fick en liten tyst paus i bilen... sen pratade vi efter att Charles hade somnat och jag grät konstant till läggning så huvudvärken var ett extremt faktum såklart. Och så var jag vaken två timmar inatt och är extremt huvudvärks-bakis och trött idag vilket vi räknande med efter allt men idag känns ändå allt bättre vilket är skönt. Jag klarar det här. Vi klarar det här. Så jag är inte tillbaka med full kraft alls, känner mig snarare matt och kraftlös men det går över om något dygn och vi har en lugn påsk framför oss vilket känns skönt, tur vi valde att inte flänga till Småland denna påsken (eftersom vi ska dit nästs helg) så jag bara kan vila. Och eftersom det är SNÖSTORM utanför fönstret idag med vind på tvären så går vi hålla oss hemma i pyjamas hela dagen - perfekt! <3 tack för alla era hjärtan och stöd genom det, betyder enormt mycket för mig att ni kan vara så förstående och inlyssnande trots att jag inte orkar berätta allt.
