Måndag, spöregn och sista dagen när det bara är vi två här hemma... försöker ta in varje sekund och njuta och tanka på oss båda med närhet allt vad jag kan. Är ju bara en timme imorgon så det blir mycket tid ihop då också men det är liksom ändå starten på inskolningen och det har satt sig en stor ångestklump i halsen som stryper luften till och från av den där insikten att ett stort kapitel är slut och ett nytt (säkert fantastiskt och mysigt och bra på alla sött!!!) kapitel är på ingång. En vardag. Livet är lite mittemellan när man är gravid och föräldrarledig och även när man klurar på ett eventuellt barn till men nu är den fasen slut för oss och vi stänger den dörren vilket känns... tomt och konstigt. Och det verkar vara enormt många som känner som jag, DM:sen rasar in på instagram med igenkänning och tipsen för att klara inskolningen är Var snäll mot dig själv och gör bara sånt som är mjukt och snällt mot dig själv, ät goda saker och ta genvägar med sånt som känns jobbigt Gråt ut det Försök tänka att det känns jobbigt nu men det är okej, det får kännas så och snart är det bättre och vardagen igång Försök att inte ha det stressigt på morgonen Våga lyssna in både barnen och dig själv och ta det i er takt Rivstarta inte jobbet utan ta infasningen mjukt första veckorna och gör enkla, roliga saker om du kan Så det ska jag försöka göra, tack för all kärlek och pepp. Phu, trodde det skulle vara lättare att skola in sitt andra barn men det känns nästan värre.
