Tittar på denna bilden och tänker - det där är SÅ typiskt mig att ha slagit i benet så jag har ett färskt mörkt ärr på benet till min stora fest... Och ja det ÄR så typiskt mig och för varje år som går försöker jag acceptera mig själv mer och mer. "Sån är jag" för söker jag tänka istället för att jag har gjort fel, att jag misslyckats och inte leverera upp till hur jag BORDE vara. Jag har lätt tänkt att jag BORDE vara en sån som bryr mig på yta och hur jag ser ut, att inte ha ärr på benen eller iaf sminka över det om jag har det, haha. Smörja in benen, ha platt mage, inte ha svarta pigmenterad på överläppen så det ser ut som en mustasch... Jag har sen tonåren levt efter någon annans bild av mig och jag vet numera varför det blev så och jobbar varje dag, timme och minut på att registrera om mina tankemönster, beteende och känslor kring hur jag vill leva mitt liv. Att fatta beslut utifrån hur JAG vill ha det och inte en påhittad norm i huvudet som någon annan ritat upp. Att hitta vad som är rätt, lätt och viktigt för mig i stort som smått. Att bli grundad i vem jag är, vilka värderingar jag har och vad som är viktigt - och inte ALLS viktigt - för just mig. Och det kan låta plättlätt kanske men för mig är det fortfarande skitsvårt men jag har kommit en bra bit på vägen efter traumaterapin... Jag har självinsikt kring varför det är som det är och jag försöker. Jag trillar ner i diket ibland - eller ganska ofta -men jag kommer upp fortare nu. Och att det inte är naturligt att utgå från min egen magkänsla framför vad man "borde göra för att göra så rätt som möjligt" är inte så konstigt att det fortfarande är mest naturligt för mig ÄVEN om jag numera VET hur jag vill ha det -för jag har ju tränat på att leva så ett halvt liv och lite till. Klart det tar tid att träna in nya mönster och välja nya tankesätt, känslor och vägar. Så tiden måste ha sin gång. Och jag försöker ha tålamod med det.
