Vilken märklig men ändå fantastisk dag jag hade igår... jag vaknade ju med smärtor i hela kroppen, framförallt i alla muskler och i ryggen och kände en enorm huvudvärk men det lättade sakta under förmiddagen så jag var inte alls beredd på fallet som kom när jag var på väg till bilen vid lunch för att fixa lite ärenden och handla just lunch... Det gick så jäkla fort, ena sekunden hade jag låst dörren och gick med ett försök till raska steg i sommarsolen mot bilen och på något sätt ansvar jag och faller fort som fan ner mot marken och hinner tänka i panik i fallet att detta är EXAKT vad man inte vill göra o vecka 38. FAN! Sen landar jag med händerna på gräset och våra stenplattor och lyckas ta emot allt så att magen inte smäller i alls. Jag vet direkt ett magen inte fått någon direkt smäll och rullar runt på rygg och tittar upp mot himlen när jag känner att tårarna börjar tills. FAN, FAN, FAN. Varför jag ramla nu?! Jag ringde Rickard direkt och berättade gråtande och lite chockat vad som hade hänt men sa direkt att det nog mest var läskigt och ingen fara. Han sa åt mig att lägga mig och vila och känna efter och försöka väcka lillebror så att jag fick känna hans rörelsemönster, usch. Så lunchen som uteblev eftersom jag inte kom iväg så det fick bli en acaibowl istället, och närmsta timmen vilade jag, försökte ringa och maila min barnmorska här lokalt men ringde sen till förlossningen för rådgivning istället. Jag kände mig lugn eftersom lillebror rörde sig som vanligt och jag visste att fallet ändå blivit rätt mjukt... hon frågade efter blödning, vattenavgång och så att hans rörelsemönster var normalt och tyckte att jag inte behövde oroa mig vilket var skönt, men Rickard kom hem och skötte hämtningen av Charles och jag vilade resten av dagen och fick mer och mer ont i nedre delen av magen. Inget att oroa sig för, jag har ju ofta ont av endometriosen och muskelknutan där så smärtan som kändes som ett inre blåmärke kändes logisk eftersom man spänner till kroppen under ett sånt fall. När killarna kom hem blev det sommarlovsfika för Charles, egentligen skulle vi traditionsenligt till kiosken men jag kände mig lite mör och hade ont när jag gick eller rörde mig så jag slängde ihop glassfika hemma istället. Och ett litet paket för att fira sommarlovet, ett sånt där magiskt block man målar med vatten för att fylla i färgen som han älskat varje gång han är hos Henry. Och sen hände ju det här magiska - SVERIGE VANN!! Herrrgud vad imponerande, vilken jäkla laginsats. Vilket framåtdriv. Vilken kärlek!! GRATTIS KILLAR! Nu ska vi äta sommarlovsfrukost!
