Phu, idag utmanar jag mig själv STORT för idag kliver jag upp på den scenen jag stod på sååå många gånger i min ungdom i Eslöv. Jag älskar medborgarhuset men högstadieåren var en tuff tid emellanåt med många som ville trycka till mig för att jag älskade att stå på den scenen. Jag blev puttad in i skåp, det skreks "hora, slampa, dramaqueen" från fönsterna på tredje våningen när jag gick över skolgården och jag fick ständigt höra hur överdriven jag var. Att jag pratade för högt. Att jag grät för lätt. Att jag tog för stor plats. Jag hade turen att var ganska stark i min kärlek till dansen och scenen där på Medborgarhuset så jag körde på ändå, var med i alla dansnummer på scen och lite till. Älskade varje sekund av leveransen på scenen men även allt runtomkring. Att vara backstage, att vara biljettpersonal, att vara blomsterflicka... tidiga samlingar - ALLT. Ville bo på medborgarhuset. Och här står jag nu denna morgonen vid denna vackra byggnad. Som jag varit rädd för de senaste åren. För jag har varit sårbar inför Eslöv och min tid som ungdom här, de där åren och allt som hände i mörkret parallellt. Det är sånt jäkla sår jag burit på sedan strax efter att Charles föddes och allt bara rasade upp i mina minnen. Och det har varit sorglig att vara lite rädd för Eslöv och denna byggnaden men även vackra kulturskolan och lilla teatern där jag spenderade alla mina träningar. För jag ÄLSKADE ju det och var så sjukt lycklig i det och vad som hände parallellt har svärtat ner det men det förstod jag inte där och då. Men när jag tackade ja till uppdraget att vara moderator på näringslivsdagen i Eslöv så trodde jag att det bara var ett jobbuppdrag och att den stora utmaningen var att vara moderator. Och när sen jag pratade med Staffan som jag är moderator med så landade en slags förlåtelse till mig själv i mig. Det låter nog flummigt men Staffan blev kidnappad till YesTheory i fredags och har varit med om en helt magisk upplevelse i helgen som vi båda grät till när vi pratade om det. Förlåtelse. Jag börjar med mig själv, att förlåta mig för det jag varit så arg på mig själv att jag försatte mig i den där situationen. Jag var ung, jätteung. Jag blev uppvaktad och hjärntvättad. Det är inget att hålla på att gå omkring och vara arg, ledsen, besviken, sårad och skygg kring längre, det är dags att äga det istället och förlåta mig själv. Jag gjorde mitt bästa. Kanske kan jag förlåta andra kring det också, de gjorde förhoppningsvis också sitt bästa. Och imorse när jag kom in i denna byggnaden så slog det mig men sån kraft. Livet är för kort för att älta, inte förlåta och vara skygg och rädd. Livet är för kort för att inte ha kul. Livet är för kort för att inte våga älska, fira, prova och misslyckas och kasta sig ut. Så. Tack Eslövs kommun och vackra medborgarhuset för att du bjöd in mig och tack Staffan för att du varit så öppen och peppig kring såväl uppdraget som moderator som att jag ska våga mig upp på denna scenen. Och tack Magdalena Forsberg som kom in imorse som en pigg, positiv, peppig fläkt till morgonkaffet. Nu kör vi!
