Varför är det så att ni vi "kommer av oss" från den planen vi satt så känner vi oss direkt misslyckade och vill ge upp? Jag tänker exempelvis kring hur vi lägger en plan för veckan kring mat, rörelse, jobb, umgänge osv och kanske har vi dessutom bestämt oss för ett nytt levnadssätt som vi försöker "hålla i" men så skiter det sig av någon anledning. Man blev sjuk, barnen skulle vabbas eller chefen kastade på en extra jobb och vips så sket sig planen och man "misslyckades" vilket oftast får oss att känna att DET ÄR KÖRT och det är lika bra att skita i det helt... DET pratar vi bland annat om i veckans avsnitt av Livet pågår podden och vi har fått SÅ fin respons på avsnittet och hur det skiftade från känslan av att ge upp och känna sig misslyckad till att inse att livet pågår hela tiden och att "köra i diket" är en del av processen. När man inser det så brukar man känna sig lugnare när förutsättningarna ändras och man får planera om. Acceptans är ju verkligen ett nyckelord för att känna mer att man lever sitt liv i balans. Dessutom har vi haffat Nathalie Steffner denna veckan som gäst för att höra hur livet pågår för henne just nu och hon dela med sig av SÅ mycket spännande tankar, jag ville bara höra mer och vi hoppas vi får sno henne ett helt avsnitt inom en snar framtid!
