Som jag nämnde så sprang jag ju helt plötsligt en mil i lördags och för mig är det JÄTTESTORT!!! Ni som följt mig länge vet ju att jag lever med endometrios och i måååånga år vaknade jag varje dag med kronisk smärta. V-A-R-J-E DAG var min första tanke när jag vaknade "AJ!!!!" och det är så hemskt att tänka på nu... Men 2020, när pandemin slog till så tog jag ett rejält grepp om mitt mående på precis alla plan som gick förutom via sjukvården som jag tampats med i 10 år utan att få någon direkt hjälp... Jag valde att gå traumaterapi, att gå till en osteopat, att bli coachad och jobba mycket med ett holistiskt tänk och ett antiinflammatoriskt tänk för att först och främst LÄKA kroppen, dess trauman som triggade inflammationen extra hela tiden men också genom kost, djupandning, kosttillskott och mycket annat även läka inflammationen som pågick i kroppen konstant. Och efter totalt fokus så lever jag numera mer eller mindre smärtfritt men får några korta smärtskov ett par gånger om året. Det är OTROLIGT när man har endometrios, sammanväxtningar och har haft new persistant daily hedeach som fastnade i flera år ovanpå det. I våras bestämde jag mig för att jag ville ta tag i min kondition, något jag AVSKYTT att jobba med under alla år jag tränat och de senaste åren har jag tränat mycket bootcamp med fokus på styrka men det joggas något litet varv som uppvärmning alltid där och ibland dyker det upp lite kortare intervall-löpning under passen och då har jag mest känt mig ARG... Tills jag insåg att jag var frustrerad över hur överjävla jobbigt och tungt det kändes - men framförallt hur DÅLIGT jag mådde psykiskt över att få upp pulsen och flåset sådär högt i halsen så det kändes som jag höll på att kvävas - för det triggade en känsla av strypgrepp runt min hals som i sin tur triggade trauma av övergrepp och därför undvek jag det till varje pris. Såklart. Men med den klarheten för VARFÖR jag mådde dåligt av det och hur begränsad jag var så bestämde jag mig för att ta hjälp att faktiskt övervinna den traumatriggern med fokus och målbilden att ha lite bättre kondition så jag kan jogga den lilla 100 meters rundan med lätthet och så jag kan springa runt och spela fotboll med mina barn utan att det känns jobbigt. Jag frågade Josefine på Näset bootcamp som är en enormt duktig löpare och löpcoach om hon kunde hjälpa mig, först ut var att sätta oss lugnt och stilla och utforska vad och varför jag ville göra detta och jag öppnade upp mig kring traumat och vad det är som gör att jag får panik och hon tog sig an mig på ett så himla fint sätt och vi pratade om hur vi sakta men säkert ska utsätta mig för puls via intervaller men att hon fanns där hela tiden för att prata mig tryggt igenom det. "Låt tårarna komma, här är tryggt och allt är okej just nu. Alla känslor är okej" sa hon om och om igen medan jag gav mig på att gå -springa och kuta mellan lyktstoloparna på vårt första pass.. Hon lärde mig löpteknik så jag faktiskt fattade hur ett löpsteg ska kännas och målet för mig var att få bättre kondition - inte att börja springa. Så, en gång i månaden köpte jag PT-timme med henne och hon tog med mig ut på olika pass och däremellan fick jag olika intervalluppgifter att göra en enda gång i veckan och de tog max 20-25 minuter. Oftast med bara 10 minuters promenad till uppvärmning, sen korta, intensiva intervaller i 3-7 minuter... Oftast bara 3,5 faktiskt - där jag kanske kutade 10 sekunder och gick 20 x10 eller kutade 20 sekunder x 5 eller x 7 och gick däremellan eller kutade 20 och sprang däremellan x5 eller som sista omgången när jag skulle kuta/springa snabbt i 1 minut och sen vila i 1 minut... men bara gånger 5... Så det var INTE länge jag behövde vara uthållig när jag väl gjorde det och det gick snabbt över. Men jag gjorde det -vecka efter vecka och det sjuka är att jag nu kände spontant att jag kanske kunde prova springa milen efter att jag och Charles hade varit ute på en mysjogg tillsammans söndagen innan på nästan 5km... WHAT? Kan några minuters intervaller i veckan göra så stor skillnad? Ja det är fan helt sjukt men det gick!! Jag sprang i lugnt tempo hela milen och stannade fan inte en enda gång, kunde intervalla mig igenom den men ville liksom prova att faktiskt springa hela tiden, herregud så mäktigt och så stolt jag var och är!! Över mig själv, över vad JAG åstadkommit med mitt pannben och min självkärlek. Från kronisk smärta dagligen och så mycket ångest, traumatriggers, gråt och begränsningar till detta - FRIHETEN jag självcoachat mig till. WOW! Alla är så värda att må sitt bästa jag men vi bär alla på ett bagage, olika förutsättningar i kropp, själ och sinne. Och det är så ENORMT viktigt att lära känna sig själv så man kan lära sig hur man tar hand om sig själv på bästa sätt. Just nu är mitt fokus att stärka min självtillit för den är fortfarande styrd av gamla trauma-hjärntvättningmeningar som sitter så hårt i mitt undermedvetna så de flesta beslut jag tar - inom vad som helst - ifrågasätter jag hela tiden och vill bolla med andra för att höra att jag tänkt rätt. Och jag är SÅ TRÖTT PÅ DET. Så nu ska bannemej det väck också - för det är jag värd!Jag tänker inte börja springa varken en mil eller 5km men intervallerna fortsätter jag med en gång i veckan för att komplettera min styrketräning på bootcamp och min dans på onsdagar - där jag också märker bättre uthållighet och kondition vilket gör dansen mycket roligare! Men kaaanske springer jag en mil om året på detta härliga lopp, för känslan efter var fantastiskt. JAG LEVER! JAG MÅR BRA! och JAG äger min kropp, mitt sinne och min själ!!
