Alltså..... har ni någon gång fått känslan "jag kan ju inte vara förälder - jag är ju ett barn själv" ? Igår körde jag och barnen till Skummeslövstrand för att träffa våra barndomsvänner och familjevänner som är såna som funnits där hela livet men som man träffar alldeles för sällan. Vi var alltid hos dem i Skummeslöv på somrarna så när jag körde ner för gatan där deras sommarstuga ligger så fick jag som en våg av nästan småpanik över mig. För när jag hamnade där så blev jag ett barn. Och då kom den tanken - jag kan ju inte vara förälder för jag är ju ett barn själv... Och när jag körde fram på gatan stod två barn och kastade basket ute på gatan och jag kände liksom direkt "där är de ju" tills jag kom på att "de" är ju 30 år - som jag. eller jag är ju 33 år. Så sjukt liksom. Jag kastades mellan barndomsminnen i lukt, känsla och hur allt såg ut men stod där med mina två barn helt plötsligt. PANG. Och så kastades jag mellan alla känslor hela dagen sen. Vi hade en så fin dag, mamma och pappa och deras barndsomsvänner Jan och Cissi och sen var syrran och Donna också med och våra barndomsvänner Marcus och Caroline som köpt en egen sommarstuga längre ner på gatan där vi började dagen. Sen gick vi ner till stranden - inte så varmt som ni ser, haha och det som är så konstigt med stranden här är att man får köra bil på stranden och till och med parkera på stranden. Märkligt va? Haha. Men jag minns bara hur vi cyklade fort, fort i ungdomen. Jag minns hur vi skulle in till Båstad på tennisveckan och ta oss in på Madison och Peppe´s. Jag minns hur vi gick på äggjakt på påsken och alla miljoner shower vi fyra barn satte upp och tvingade våra föräldrar att titta på med sång och dans. Att se dem med våra barn under hela eftermiddagen var magiskt. Vi pratade minnen och nutid och ibland blev man liskom bara lite tyst för att ta in att vi satt där alla för det var så fint så att jag faktiskt bröt ihop när jag väl kom hem igårkväll och la mig i sängen. Som att alla känslor bara behövde komma ut av tacksamhet över hur fina relationer vi har haft i vår barndom och hur många av dem finns kvar fastän vi aldrig ses. Smsade en massa med Marcus igårkväll om det när allting hade landat - nästan som att vi inte kunde säga vissa saker när vi väl sågs. Är det någon som förstår mig? Det är SÅ svårt att förklara känslan... Men att vi i min familj har så nära relation och så gärna umgås mycket, reser tillsammans och så - det ÄR ju speciellt har jag förstått och när vi då umgås med vänner som är likadana - som vi ser på facebook och instagram hur även de familjereser, köper hus på samma gata och liksom också har så nära relationer så speglar man ju den känslan direkt - hur fint det är att de har varandra så som vi har varandra. Okej, hör att jag börjar bli flummig och lägger ner och tar en kopp kaffe till iaf men ville bara berätta om den där magiska och märkliga känslan från dagen igår. Är lite gråtig idag med märker jag. Men det löste jag med ett härligt morgondopp imorse. Ta hand om varandra och vårda era relationer!
