HJÄLP vad ont jag har i ljumskarna efter helgens stora utmaning där jag åkte 4 mil på längdskidor på 6 timmar i totalt kvaddade spår som var gjorda av konstsnö... PHU. Ni som följer mig på instagram vet vilken GIGANTISK utmaning detta var av flera anledningar och hur gärna jag ville klara loppet som var på 6 mil och som hade en tidsgräns på 8 timmar... Men det gick tyvärr inte hela vägen och jag var tvungen att avbryta efter 4 timmar... Och det kändes exakt så här! För jävligt rent ut sagt, jag var så enormt besviken efter att har kämpat och här insåg jag ungefär efter 3,5 mil att det inte kommer gå... Jag har aldrig åkt 3,5 mil i hela mitt liv men jag fightades för vaaarje meter och önskar så att jag kunde känna mig stolt, jag försökte verkligen känna mig stolt när jag bestämde mig för att jag skulle åka 5km till och sen kliva av loppet (eftersom jag ändå inte skulle få fullfölja det, jag hade blivit stoppad ute i skogen efter 5,2 mil och det kändes SÅ jäkla irriterande och tråkigt där och då... för min kropp hade pallat alla 6 mil om jag bara fick lite mer tid på mig...) Här är storyn från helgen för dig som vill se den i highlightsen på instagram...Men för att ta det från början så berättade jag ju om alla mina rädslor i detta inlägget när jag ville backa ur att jag hade anmält mig till Engelbrektsloppet... Men så bestämde jag mig för att gå emot rädslorna och göra det ändå... Så i lördagsmorse stod jag här med färdig packning 08:00 för att hämtas upp och påbörja bilfärden med gänget upp mot Norberg. Och jag kände mig OTROLGIT stolt som vågade åka iväg med dem med en luftmadrass under armen. Vi satte oss bar tjejer i en bil upp och skrattade non stop, jag utmanade mig i det sociala på många sätt och när vi kom upp så skulle vi lämna in skidorna på vallning och välja sovrum i huset vi alla skulle bo i och jag hade bara panik en gång och det var när vi stod vid vallningen och det kändes som alla hade stenkoll på vad de höll på med - herregud alla andra har ju åkt heeela Vasaloppet minst en gång och då snurrade det till i skallen på mig och jag fick total panik helt ärligt. Jag blev yr och min hjärna tjatade "vad fan gör jag här? Jag kan inte detta, varför står jag här och ska be om vallning på mina längdskidor, jag kan inte ens åka?!!"... Men då tog Cilla och Josse mig under sina vingar, det är mina tränade på Näset Bootcamp och de tog med mig ut i spåret och påminde mig sakta och metodiskt om att jag visst kan.. Jag fick låna Josses skidor och först fick jag panik för när jag stod helt still så skakade benen och det kändes så halt och svårt så jag var säker jag skulle ramla bara jag stod still.. Men sen började jag prova försiktigt... Staka.. Stanna.. Diagonala.. och kroppen kom så sakta ihåg så jag fick liiite självförtroende och övertygade mig själv om att jag visst kan - allt löser sig imorgon tänkte jag.. Så, efter lite pasta med gänget gick jag och la mig i ett rum de typ renoverade i bland målarburkar, damm och en musfälla bredvid mig (helt ärligt, haha) och försökte somna så gott jag bara kunde. Jag mantrade in i mig själv att jag skulle sova gott och vakna utvilad, frisk och pigg och jag sov faktiskt helt okej - sover ju aldrig bra när jag sover borta första nätterna så jag skulle inte säga att jag sov sämre än om jag skulle sovit ensam på hotell natten innan en stor utmaning och det var jag nöjd med. Käkade frukost med gänget, taggade till och gick iväg till starten och kände mig typ hel säker på att jag skulle klara det. Jag var nervös men laddad och kände mig modig och redo. Loppet var gjort på konstsnö och tyvärr blev det nollgradigt så spåren försvann typ direkt och det var extremt dålig glid så det blev en TUNG dag. Jag tog mig ut, var ju livrädd för nerförstbackarna men jag var modig och körde på och fixade dem en efter en - och var SÅ stolt över mig själv. Jag gjorde mitt bästa för att hålla tempo utan att slita ut mig och jag rörde mig framåt i pauserna för att se till att ta första varvet på de 2:15 eller max 2:30h som jag hade förhoppning och sikte på att klara mig på... Loppet var 2 mil som man skulle köra 3 varv så jag hade bestämt mig för att inte titta på klockan förrän jag varvade första gången och när jag kom in i starten efter 2 mil så tjoade min kompis Kristian "heja Johanna" och svishade förbi på sitt tredje varv - jag visste ju att han skulle vara galet snabb och jag hejade allt vad jag kunde tillbaka innan jag tittade på klockan och såg att det hade gått 2:45h vilket var lite för mycket och jag kände mig besviken... Men jag räknade på det.. Jag hade max 8h på mig och om jag klarade av att åka andra på typ 2:20 och tredje på 2:40 så skulle det gå och jag kände att jag det hade varit lite kö i början på första varvet och att det hade tagit lite tid innan jag kom in i det så jag bestämde mig för att det SKULLE VISST GÅ och nu skulle jag KÄMPA allt vad jag hade och satte fart ut på mitt andra varv... Och det kändes bättre, det kändes som det gick fortare eller iallafall som jag hade bättre rytm och tempo så från att min hjärna skrek "du kommer aldrig klara det, vad trodde du?!!!" till att jag satte på peppmusik i mina hörlurar och ändrade inställning till att jag VISST skulle klara det så levde jag i en känsla av att jag skulle lyckas fighta mig igenom denna dagen och KLARA DET.... Men... När jag tittade på klockan efter 3,5 mil så insåg jag att det var helt kört. Jag hade bestämt mig för att inte titta på klockan under loppet för det var ju inte lönt - jag kunde ju bara göra mitt bästa hela tiden... och när jag hade åkt 3,5 mil så såg jag att loppets stopptider där de drar ett rep framför en så man inte får fortsätta skulle komma och att det var kört och då började jag gråta för jag var SÅ besviken. Jag hade kämpat som fan och att stå där och inse att det inte kommer gå var fruktansvärt, den känslan av misslyckande ihop med känslan av att jag var SÅ JÄVLA ARG på att jag inte fick ta den tiden jag ville till loppet - min kropp var trött men jag kände liksom att jag hade klarat att åka 6 mil. Men inte på 8 timmar som var deras krav, så jag gick av banan och ringde mamma och gräääät. Och grät och grät. För jag ville få ur all besvikelse innan jag skulle fortsätta, jag ville liksom ta de sista 5km till att känna stolthet över att jag kom in i byn med mitt eget rekord i hur långt jag kan åka på längdskidor - 4 mil!! Jag ville försöka släppa besvikelsen och känna mig stolt över att jag vågade ge mig på hela denna stora utmaningen... Och här har ni mig i mål efter 4 mil. Jag bröt loppet men en gullig tjej hängde en medalj runt min hals ändå och sa "du har åkt JÄTTELÅNGT du är SÅ värd en medalj" vilket fick mig att börja gråta ännu mer. Jag var allra mest arg på att det inte var kroppen som stoppade mig utan det var repet - jag ville ju fixa det. Och samtidigt så borde jag känt mig SÅ tacksam ATT min kropp klarade 4 mil och att jag till och med kände att den hade klarat mer. Men det var svårt där och då.. Det är helt ärligt fortfarande svårt så här två dagar efter... När jag kom in i mål fick jag en kram av Kristian som hade åk hela jäkla loppet på 4:15 - wow - och han peppade mig med att jag hade tagit personligt rekord i längd. Jag bestämde mig för att besvikelsen får jag lägga på hyllan - nu skulle jag heja på alla andra och peppa dem när de kom i mål och på bilden ser ni min tränade Josse som var den jag åkte för i Sälen förra året när jag hamnde på Vasaloppets 3 sista mil då hon blev sjuk. Det är hon som fått mig att våga träna min kropp på detta sättet och utmana mig och hon kom i mål och tog sin andra (!!) svensk klassiker medalj vilket vi firade med en flaska champagne jag hade tagit med. Så kvällen ägnades åt skratt, pizza, godis och champagne och alla sa att det hade varit fruktansvärt tuffa förhållanden och att jag hade klarat det om spåren hade varit bättre och vädret schysstare. Det gjorde mig egentligen bara mer arg och besviken där och då men, men... Jag försökte vara stolt och glad över allt jag klarat ändå, även om jag samtidigt var arg och besviken. Igår ägnade vi hela dagen åt att köra hemåt och idag vaknade jag med en känsla av tomhet och trötthet - och ja fysisk smärta då jag knappt kan gå efter 6 timmars kämpande i konstsnön. Idag är jag både stolt och besviken men det är okej, jag ångrar inget och är glad att jag vågade testa!
