Så, titthålsoperation 2011, en miljon läkarundersökning för magen, tusen undersökningar med tre olika neurologer för huvudvärken, tre olika tillfällen med magnetröntgen av hjärnan, 4 olika sjukgymnaster varav en utredde även psykisk stress/ depression (nix), sköldkörtelproblem, sjukskrivningar, 5 olika medicineringar som jag provat som tärt mer än det gett, dödsångest och ätstörningar av några mediciner, utredning av ofrivillig barnlöshet med dess undersökning - och infektioner av det, IVF-besök, undersökningar och sprutor, akuten vid graviditet 1 av magsmärtor, en kik i magen när kejsarsnittet ändå gjordes och sedan dess - värre huvudvärksattacker än någonsin och ont i magen dygnet runt. Allt det där är en liiiiten del av min sjukdomsbild de senaste åren... - Johanna Kajson 2016 Aj, att läsa det här inlägget från 2016 - exakt tre år senare ikväll gjorde ont. Och jag kände mig lite maktlös - för den där sjukdomsbilden har ju inte förbättrats. Alls. Och det finns ingen läkare som håller mig i handen alls nu. Jag skulle få komma till ett endometriosteam i Malmö i December. Jag ringde i januari och jo, jag var fortfarande på kölistan men den var lång. Nu är det April. Nu tror de att de ska ta ett helhetsgrepp på all min smärta vilket känns superskönt. Tänk om det bara är någon signal från min hjärna som skickas lite för snabbt t ex? Kan det finnas något sådant? 3 år har gått och jag började läsa i arkivet för att läsa lite om hur Charles var när han var runt 9 månader, det är alltid så spännande att läsa och påminnas om hur det var med honom och hur det är med August. Och man kan väl konstatera att det var tufft med Charles eftersom han vägrade vagnen och vaknade varje timme natten igenom fortfarande - och då visste vi inte att det skulle fortsätta ett år till. Phu. Stackars Charles. Stackars oss. Skönt att redde ut sig till slut . Men usch, jag gråter när jag läser det där inlägget för även i det så har jag sån förhoppning om hjälp, fasiken vad kass man kan känna sig som mamma! Min psykolog som jag gick till under denna andra graviditeten var så klok och hjälpte mig vara lite snällare mot mig själv.... Att jag gör mitt bästa. Att jag gjorde mitt bästa när Charles var bebis men fy fan vad ont det gör ibland när jag tänker tillbaka på vissa stunder när han var så liten. Så skör nybliven mamma, så otroligt kass sömn för honom - han måste varit hungrig och trött mer eller mindre konstant men kunde inte sova och inte heller äta speciellt bra. THANK GOD att vi är på andra sidan och att han är en glad, sprallig, relativt matglad (om än med smala barnreferenser) och kärleksfull snart fyraåring som faktiskt sover med bara ett eller två uppvak per natt. Och tack för att August har det lättare med både mat och sömn <3. Tillbaka till mig då... Och min hopplösa sjukdomshistorik. -blev ju intervjuad om min endometrios och det där med att den inte stämmer in i "ramen" för endometrios och jag tänker väl en del på det just nu. Att jag fortfarande inte fått någon hjälp och att huvudvärksattackerna bergis är därifrån också. Min muskelknuta som sitter på vänster sida vid vänster äggstock - den som växte så den gjorde superont under graviditeten. Den följer man inte upp. Att jag har så FRUKTANSVÄRT ONT efter ett rejält träningspass så det känns som att hela magen blir inflammerad på insidan - hur ska man handskas med det? Träna och ta smärtstillande efter som jag gör nu eller inte träna alls? Är det farligt att hålla på som jag gör? ÄR DET INFLAMMATION? Eller vad är det? En hjälpande hand, ett bollplank och lite vägledning vore ju inte fel känner jag.... Att läsa gamla inlägg - som det där för tre år sedan eller ännu längre tillbaka som dem jag länkar i den texten, det gör ont. För jag blir påmind om hur länge detta pågått. Hur jag fortfarande bemöts av att "det är så märkligt att jag har ont hela tiden, det brukar ju bara vara vid mens" eller "varje graviditet är ju guld för din endometrios, du mår bättre under graviditeten och efter" vilket liksom både är totalt hopplöst skit att säga till mig - efter denna graviditeten är det ju fasiken ännu sämre än sist. Och nu har det gått 9 månader, jag är inte direkt nyförlöst längre... Jag börjar känna mig som mig själv hormonellt (förutom det värdelösa håret då men det ska vi klippa imorgon, phu) så nu tycker jag att det är rimligt att jag ska få rätt på min kropp med. Jag har gått på mina cerazette i typ 7 månader nu, men de har fortfarande inte installerat sig helt. Vem kan jag bolla det med liksom? Ikväll känner jag mig helt ärligt rätt maktlös. Och när jag skulle hämta ut recept igår var där inget - såklart - för neurologen jag hade telefonmöte med för ett par veckor sedan som lovade att han skulle fixa det glömde väl bort mig. Jag föll väl mellan stolarna. Igen. Alla bilder är tagna av Lovliphotography
