... ja så känns det idag... Vill ni ha en bit verklighet direkt från soffan här jag ligger och gråter? Idag känner jag mig som världens sämsta mamma. Jag vaknade med huvudvärk men det är ju inte direkt ovanligt för mig, trött men det får man räkna med i småbarnsåren så jag försöker att inte ens känna efter på morgonen för dessa två faktorer ligger ju liksom som ett moln över en varje dag man vaknar - oftast blir det bättre med en kopp kaffe och lite frukost så innan dess låtsas jag inte om varken huvudvärk eller trötthet. Jag trycker på "ignore" och kör på. Just idag så ska vi åka till Småland och jag har känt mig stressad över att vi inte kunde dra iväg direkt på morgonen som vi tänkt (eftersom C inte sover på dagen längre men vem som helst blir trött av att åka bil 3 timmar mitt på dagen så är morgontid när han är pigg eller kvällstid när det är okej att somna bäst för längre bilfärder...). Men Rickard behövde ta en intervju så vi skulle packat allt igår för att kunna dra direkt när han var hemma igen. Min effektiva projektledar- hjärna vill liksom inte att en enda minut spills mer än vad vi tänkt från början. Dessutom ska jag och August ta tåget från Nässjö till Stockholm imorgonkväll, bo där och jobba på söndag och sen flyga själva ner till Skåne... det asmeckigt att ta med en vagn på tåg när man reser själv med en bebis som inte kan sitta för den måste fällas ihop och packas undan i väskutrymmet och jag behöver ha med babyskydd (bilbarnstol) för att kunna åka taxin till flygplatsen så att få till vagn+babyskydd+väska+bebis själv har varit en omöjlig ekvation i mitt huvud som stressar mig. Slutade med att jag köpte adaptrar till gamla vagnchassit så att babyskyddet får vara vagnen men jag är ändå nervös och småstressad för hela grejen med att resa själv med bebis. Hur som, Rickard drog iväg imorse och det var inte packat som planerat, i hans värld gör det inget att vi fixar det när han kommer hem medan i min värld så är den halvtimmen eller kanske timmen om allt otajmar katastrof för hela dagen. Jag blir stressad och grinig av att komma iväg en timme senare. Och stressad av tanken på att Charles ska råka somna ännu senare eftersom jag egentligen inte vill att han ska somna alls. (Ni som har barn som haft sömnrubbningar vet att det där stresspåslaget är svårt att få bort..) Det är mina gamla perfektionist och kontrollbehovsproblem som stökar till det en sån här dag när inget blir som jag tänkt från början och jag faller direkt dit i gamla mönster av stresspåslag och hjärnan rabblar hysteriskt saker som "måste" göras under förmiddagen innan vi åker... Tankevurporna som skjuter i höjden i hjärnan: Måste prova outfit till söndagens prisutdelning och packa det Måste packa min och As väska vettigt så jag kan bära den + A + vagnchassi + babyskydd Måste prova adaptrarna jag hämtade ut på posten igår (gjorde det men gjorde något fel så just nu sitter ena adapern fast och går inte att ta loss vilket gör att vi inte kan åka för babyskyddet är ju As bilstol = ännu mer stress för att vi aldrig ska komma iväg) Måste komma ihåg regnkläder till C, extra kalsonger, kläder till A, ersättning, flaskor, nappar, doserare, tetra, börsjal osv osv Måste komma på ett sätt att packa om skötväskan så den får plats i min väska för jag kan ju inte bära två väskor när vi reser Ångest för att C kollar på TV för länge, vi ska ju sitta still i en bil i 3 timmar och han lär få titta på paddan hela vägen så jag måååste leka och aktivera honom så han får rörelse i kroppen hela förmiddag Försöker få A att ligga själv men idag gråter han (vilket gör min huvudvärk och mitt stresspåslag ännu värre med hsp) och då känner jag mig kass som inte bär runt på honom eller skiter i min mentala lista och bara sätter mig ner och fokuserar på honom tills Rickard kommer hem. Istället försöker jag balansera lek/dansparty/blåsa ballonger/ få C att borsta tänderna osv samtidigt som jag bär på A och packar/slänger in en tvätt/städar undan i köket för jag vill att det ska vara fint när vi kommer hem/bäddar/renbäddar Cs säng från natten och tjurar samtidigt när jag blänger på den fulla kaffekoppen på diskbänken som nu är kall Tänker att jag måste klippa Cs naglar Försöker ta en huvudvärkstablett mot attack/ borsta mina tänder/ tänker att jag ska sminka mig men kommer på att jag har slut på foundation och inser att jag ska stå på scen för 200 pers på söndag med som vanligt ofixat hår kass make up. (Note to self - köp bra smink och lär dig sminka dig fint en gång för alla Johanna!!) A gråter och verkar ha ont i magen, borde köra windi och funderar på om vi ska prova sensitive istället? C ropar från toan att han är klar när jag sitter och matar A, noterar samtidigt att vi behöver köpa nya blöjor till A Lägger en notis till i hjärnan att jag måste hinna skicka in podden jag och Paula spelade in igår och ta ett telefonmöte med Michelle någon gång under dagen (får lite ångest att jag inte hunnit prata med henne i veckan som jag lovat) Ännu mer ångest.... över att jag fortfarande inte hunnit skriva del 2 av förlossningsberättelsen, NÄR ska jag hinna? Det är sånt kaos i mitt huvud så jag börjar gråta. Jag gråter för att jag inte hunnit en massa, jag gråter för att A gråter, jag gråter för att jag känner mig irriterad på Rickard och för att den känslan flyger på med hormonpåslag ofta igen vilket jag avskyr, jag gråter för att jag inser att jag ha trillat dit i stresshjärnan och när jag gör det så lägger jag liksom på ännu mer grejor på listan vilket är sämsta reaktionen såklart och så gråter jag för att jag inte bara kan lägga mig raklång på soffan med båda barnen framför TVn och bara ta den enkla vägen och skita i allt. Och så gråter jag för att jag känner mig som en kass mamma som blir så stressad så nu har jag satt på TVn igen, har A på mig och C bredvid och försöker andas djupt och skriva av mig till er. Hej från livet!
