Godmorgon onsdag, Jag har uppdaterat min header på bloggen, hurra! Sånt som är SÅ svårt att komma loss att göra men känns kul och fräscht när jag väl hinner fixa det. En av bilderna blev denna som jag försöker hitta lite av den där extra powern i mig idag.... Michaela tog denna bilden på mig på stranden nere i Skanör den där regniga måndagen och jag älskar den, där är fler från den sessionen som blev så mäktiga. Regnet gjorde ju verkligen lite extra dramatiskt,.. Och idag är en tung dag för mig, insåg i måndags att det var denna veckan jag fått min första tid till en helt ny psykolog dit jag nu ska gå och få en utvärdering idag av vilken typ av hjälp som skulle kunna funka för mig för att släppa de sista bitarna av traumat i min ungdom.... Jag orkar inte berätta exakt vad som hände under de där åren så jag kallar det traumat här på bloggen men det var 4-5 år som jag helt förträngt eller förvridigt eller jag vet inte vad jag ska kalla det.... jag var hjärntvättad och ung och trodde min sanning jag intalat mig själv som försvar var sanningen men när C föddes så hamnade jag hos en psykolog på BVC för att prata om det jobbiga med amningen och den lilla fina tanten som jag träffade 10 gånger grävde upp detta vidriga trauma i mig och sen dess har det påverkat mitt liv till och från. ME TOO vågen var första gången jag ens vågade nämna att jag varit med om något vidrigt och jag gick till en psykolog och började jobba med det och vi kom en bit på vägen men så blev jag gravid med A och det var för intensiva sessioner för att kunna fortsätta eftersom jag gick in i olika minnen och klev in i rummet och känslorna där och då igen. Så vi fick pausa och nu ska jag se om det finns en sista bit jag kan få hjälp med - jag vet inte hur långt man når när man är "klar" med behandling och samtal kring ett så här tungt ämne men jag ska fråga det idag med. Vad kan jag ha för förhoppningar kring hur detta komma påverka mitt liv när vi är klara? Idag kan det fullständigt flyga över en känsla av att jag blir strypt och sen spinner hjärnan igång och spelar upp olika vidriga filmer som är sanna vilket gör att kroppen reagerar och tror jag är i den situationen. Jag har lite KBT-verktyg för att "ta mig tillbaka" men helst skulle jag ju vilja att kroppen inte reagerade alls. Ett halsband som hamnar lite snett över halsen när jag ligger på rygg kan trigga, att ett barn vill hålla lekfullt för min mun eller lägga ett tyg över mitt ansikte, att ha ett barn på ryggen som rågar hänga lite för mycket över halsen, att ha två barn som okontrollerat klättrar över mig så jag hamnar underst.... Det finns SÅ många situationer som triggar och nu gråter jag när jag skriver för jag inser hur jäkla ofta detta flyger på mig och jag slår bort det - är det så långt man når? Eller kan man få slippa att kroppen reagerar så här? Oavsett. Ända sedan jag såg i måndags att det låg en bokning till denna nya psykologen idag så har jag känt mig ledsen och rädd och skör i kropp och själ. Nog mest rädd. För att jag vet att det är bara jag som kan göra arbetet och hur tungt det är och helst vill jag ju fly och skita i det men jag MÅSTE nå längre och få ett avslut på allt detta. För min egen skull. För min familjs skull. Min målbild är att jag ska slippa bli triggad i känslor, kropp och få dessa filmer uppspelade i mitt huvud men det är också ett mål att en dag orka berätta och göra något med det för att hjälpa unga tjejer att dels inte hamna i såna situationer men även att få hjälp om man bär på ett trauma - att hjälpa andra må bättre. Men jag måste hjälp mig själv först. Så, livets kontraster va. Imorgon podd-preimär med glitter och champagne och idag en sån här riktigt tung, läskig och vidrig dag. En dag att orka vara modig när man helst vill ligga under ett täcke och gråta. Men nu ska jag vara modig.
