Så här ser det ut hemma hos oss denna söndagen - full kaos men ändå den mest fantastiska organisation man kan tänka sig! Rickards bror Andy har en fru som är makalöst duktig på inredning och inget är liksom några problem för henne så hon kom ihåg att jag tyckte hennes sons rum var så hiiiiiiimla fint sist vi var där och framförallt skrivbordet och bänken som jag drömde om till Charles rum... så i torsdags smsade hon mig att hon och Andy kunde fixa samma till Charles rum om vi köpte hem allt vilket jag sa nej till 100 gånger först för man ska inte behöva bli hembjuden till någon och sen snickra möbler varenda gång, haha. Men hon var envis vilket jag är glad för så idag ordnas barnens rum tack vara Sandra. Wow! De håller på att bygga i Charles rum, Rickard och hand pappa borrar upp rullgardiner och skruvar ihop spjälsäng och allt sånt i lilla Bebés rum och jag får mysa med lilla Olle med Charles leker med farmor och sin faster Sara... Win-win-WIN!! Eller mest vinner ju vi på det, det är så fantastiskt att ha en så nära relation med båda våra familjer som alltid ställer upp. Helt tårögd när jag sitter här bredvid Olles vagn där jag precis fått ge honom mellis och söva honom... (För övrigt - jag är typ i chock över att jag bara kunde lägga ner honom i vagnen och gunga vagnen här i tvättstugan och att han somnade utan ett pip... jag mins bebistiden som konstant panikgråt, tror Charles på riktigt grätskrek 40 gånger om dagen vaaarje dag i ett år eller så, missnöjd som bebis helt klart och vad många vill kalla "highneed baby" men det var min verklighet och jag kämpade och slet med att trösta allt vad jag kunde... Han avskydde vagnen, avskydde att ligga ner, kunde inte sova långs pass och ville bli buren och vara i famnen heeeela tiden dygnet runt... han gillade inte att äta då heller och tro FAN gan var missnöjd med livet när han var hungrig och trött konstant men inte kunde sova eller äta. Stackars honom... och stackars mig! Tacka vet jag livet som kom tillbaka när han fyllde 2 år!!) Älskade lilla unge, tack och lov knöt vi an och jag var kär i honom och vi teamade upp både han och jag men även hela lilla trion med mig, Rickard och Charles! Fy vad tungt om jag hade åkt på en förlossningsdepression eller liknande då... HUR tufft det än var under de 1,5-2 åren som vi väcktes av panikgråt 10 gånger per natt så var tyckte jag mest synd om Charles och kämpade MED honom istället för emot honom och typ känna mig arg på honom. Så tacksam för de känslorna... Idag är jag ju galet kär, fattar inte hur man kan bli mer kär för varje dag som går!! Han är så klok, rolig, busig, kärleksfull och fantastisk vår älskade Charles. Nu ska jag fixa fika till alla hjältar här!
