Godmorgon från den här buketten.... Det är grått utanför fönstret och jag har precis lämnat en sprallig filur på förskolan efter att ha fått sitta och kramas en lång stund innanför grinden och prata om en upplevelse han berättade om. När vi gick in genom grinden så gick han från att vara superglad till att bli liten, ynklig och sa att han inte ville att en av pedagogerna skulle vara där för "hen är läskig" vilket jag blev SÅ förvånad över eftersom de haft världens finaste, kärleksfullaste och roligaste kontakt sedan inskolningen så då tänkte jag att nu har något tokigt hänt och satte mig ner på gräset och kramades med C för att försöka luska ut vad som kan ha hänt... Det kom "hen är läskig för att hen slog mig..." och när jag frågade var så sa han på benet. (Magkänslan var till 110% att detta hade inte hänt utan att det är så han upplevt det - barn kan ju uppleva att man puttar, drar eller slåss när man råkar bumpa in i dem utan att se dem eller arg och samtidigt går och håller dem i handen så det känns som man puttade eller drog eller vad som helst. Minns att Alex Schulman pratade om detta i något poddavsnitt för något år sedan och det blev SÅ tydligt för mig hur viktigt det är att inte bara se till hur saker ÄR utan även hur saker UPPLEVS av barn...). Hur som, jag pratade en stund med honom och kramades och förklarade att det var nog inte så det var menat och att vi skulle gå och prata med hen och fråga lite mer om vad som hade hänt och reda ut det vilket kan kännas läskigt men alltid bättre efteråt. Så sen gjorde vi det och jag visade tydligt att jag förstod att detta egentligen är något annat men att vi ville fråga genom Cs ord och vi tre luskade fram att C nog hade suttit lite nära och puttats med benet på något annats barns ben och att hen hade sagt stopp och nej och till slut flyttat på benet och sagt att man får inte ha benet på någon annan - världens vanligaste grej som säkert händer tusen gånger på förskolan men som just denna gången upplevdes på ett annat sätt av C. De kramades och allt gick bra så jag vinkade hejdå och kände att det var SÅ BRA att jag fångade upp det och att vi var modiga och frågade lite mer, tänk vad bra för C att inte gå och tänka mer på det nu. Jag tror det är SÅ vanligt det här, och att det är så lätt att bara avfärda med att "nej det gjorde hen inte" men jag minns när jag var 7 år och en situation hände som jag kände mig SÅ missuppfattad i som ingen trodde på mig utan istället berättade för mig hur det hade varit och den situationen sitter i än idag i mig. Vikten av att lyssna på barn och deras upplevelser. Annan sak - HUR gulliga är dessa Falsterbotofflorna som införskaffades av mormor och morfar i helgen?? C valde motivet med kaniner själv, alltså de kan vara det sötaste skorna någonsin, och jag blev så imponerad av att han faktiskt kan traska runt i dem. Tips till er som ska ner hit i sommar - in på Sommarboden och köp till era barn, fina att ha som minne för livet sen också! Nu ska jag dricka lite kaffe, jag vaknade tidigt imorse med vansinneshuvudvärk som var på väg till en attack så jag har tyvärr fått ta mina starkaste smärtstillande och är lite groggy idag. Ska försöka vila allt vad jag kan.
